Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ångest och psykoser går aldrig att tävla mot

Helene Rådberg.Foto: Johanna Arnström / Ordfront
”Mammajournalerna”.
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Poeten Helene Rådberg har skrivit en roman om sin mamma och hennes självmord. 

Martina Montelius drabbas på djupet av en obarmhärtig uppgörelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Varje gång jag läser en bok om en plågad och plågsam förälder tänker jag på djur som räddas ur brinnande lador, men i panik springer in igen. Det handlar om min egen skräck; jag kommer aldrig att skriva en sådan bok. 

Inte nu, inte när jag har ett eget liv och kan springa åt vilket håll jag vill. Livet är ett stålbad, men mästarprovet i uthållighet kommer först: barndomen. Föräldrar som inte kan ta hand om sig själva är en känslomässig slåttermaskin, och jag hyser darrande beundran inför de författare som med berått mod slungar sig rakt in i den en andra gång. 

Poeten Helene Rådberg, född 1950, är en av dem. Hennes poesi är ofta politisk, rolig, ekvilibristisk på det sätt som kännetecknar en författare som vill ta hand om, och imponera på, sin läsare. Och hon lyckas. Nu kommer hon med sin första prosabok ”Mammajournalerna” – som är just mammajournaler, i alla avseenden. Rådberg plöjer sin genom självmord döda mammas journaler från sjukvården, parallellt med sina egna inre journaler, och vi bjuds in i ett liv så strimlat av smärta att det inte går att begära att det skulle producera en fungerande mor. 

Kvar blir Barbro med lilla Helene och den tomma låda som nyss innehöll den lille pojken.

När Helene Rådberg var ett år fick hon en lillebror. Strax innan han skulle födas stack fadern, och den unga mamman Barbro blev ensam, vilket drev henne till att adoptera bort sonen. Bara några veckor gammal får han komma till en annan familj, med mamma, pappa och ekonomisk trygghet. 

Kvar blir Barbro med lilla Helene och den tomma låda som nyss innehöll den lille pojken. Var det där det började? Nej, Barbro var skör, som det heter, långt innan dess. Om hon fötts i vår tid, när ”galenskap” har bytt namn till ”psykisk ohälsa”, man kan instagramma sina antipsykotiska läkemedel under samhörighetsskapande hashtaggar och ensamma mammor oftast kan behålla sina barn, hade hon kanske inte dött. 

Men frågan är om hon hade orkat möta sin dotters smärta. Jag tvivlar på det. 

Barbro är tecknad med större skärpa än sina otaliga medsystrar. Vi får lära känna en kvinna som trots all ångest håller koll på världen utanför, på politik och nyhetshändelser, en kvinna med humor och stor förmåga att älska och ha roligt. 

Ångest, psykoser, missbruk och självhat går aldrig att tävla mot.

Men kärnan i ”Mammajournalerna” är ändå densamma som i de många andra föräldraböckerna: den oresonliga längtan hos det vuxna barnet efter att få sin förälder tillbaka. Ångest, psykoser, missbruk och självhat går aldrig att tävla mot. Slaget är förlorat den dag man föds. 

I boken går Rådberg i terapi, och det är säkert bra, men helt i otakt med vår tid börjar jag luta åt att det bästa är att låta barndomens ångestlada brinna ned till grunden, lägga asfalt över de pyrande resterna och bygga något helt annat – varför inte en njutbar livslögn? – ovanpå. Smärtan går givetvis inte att elda upp, men den kan komma ut i form av intressant fiktion om man är lagd åt det hållet. 

Strängt taget behöver man bara läsa en mammabok. Jag föreslår den här. För det rena språket, den obarmhärtiga sanningen och möjligheten att gå vidare till Rådbergs lysande poesi. 

PROSA

HELENE RÅDBERG

Mammajournalerna

Ordfront, 261 s. 

Martina Montelius är dramatiker, författare, teaterdirektör och medarbetare på Expressen kultursida. Hennes senaste roman är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.