Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Andra världskriget i Stockholms skärgård

Petter Lindgren.Foto: Karin Björkquist / Albert Bonniers förlag
”Singer”.
Victor MalmFoto: IZABELLE NORDFJELL

En människa eller maskin håller vakt på en ödslig ö i Stockholms skärgård.

Victor Malm njuter av Petter Lindgrens bagatell ”Singer”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ingen genre har beskyllts så mycket – och så länge – för konventionalitet som romanen. Med den kanske olyckliga konsekvensen att det inte finns många konventioner kvar, i alla fall så länge vi räknar bort genrefiktionen. Uppror på uppror har gjort att det mesta går för sig – och att en roman som poeten Petter Lindgrens ”Singer” inte ter sig så kufisk och apart som den faktiskt är. 

Skärgårdsroman, hävdar baksidestexten, men det är svårt att hålla med. Släkt till klassiker i denna insomnade, pursvenska romanart – Emilie Flygare-Carléns ”Rosen på Tistelön”, August Strindbergs ”Hemsöborna”, Gustaf Hellströms ”Storm över Tjurö” – är ”Singer” knappast. Här har vi snarare att göra med gammal hederlig experimentlusta, någonstans mellan den Gérard de Nerval som Lindgren själv hänvisar till och Willy Kyrklund (fast light). 

Den handlar om en människa, som antingen också är eller förvandlas till en maskin. Andra världskriget är på väg att ta slut. Han är satt att vakta en ödslig skärgårdsö utanför Stockholm. Mest väntar han dock på sin avlösning, eller på att skrotas: skriver boken vi läser, spanar, läser åldrade handböcker och 91:an Karlsson, lyssnar på ”själarna” (romanens ord för sälar) i havet och umgås intimt med figuren ”professor Hornsärvs unga hustru” som av okänd anledning kommer på besök ibland. 

'Singer' håller på ett tag. Sedan tar den slut.

Nästan allt som händer, i den mån något händer, är höljt i dunkel. Berättelsen berättas inte, olika scener läggs sida vid sida utan hänsyn till kronologi eller dramaturgi. Det är blid, njutbar läsning, ett slags teckning av någonting som snarare är ingenting, ”vardagens stålgrå horisont”, ett bevarande av ”rena förtretligheter – en glasburk som slås omkull, en badmintonboll som hamnar i sjön”. 

Men inte mycket mer. 

Jag hoppas att det är meningen, att Lindgren faktiskt föresatt sig skriva en ambitiös, stiligt skriven bagatell. Ålderdomlig, pedantisk pastischprosa; en kvasiberättelse som plötsligt tar bildstark, poetisk-hallucinatorisk form. Men inte en som jag får lust att anstränga mig för att bli riktigt klok på, definitivt inte abstrahera fram någon förment vis lärdom om, säg, människans natur från. 

Säkert finns ett djup där, någonstans, men jag föredrar att bli kvar vid den vackra ytan. 

”Singer” håller på ett tag. Sedan tar den slut. 

Och det är nog fint så. 

 

ROMAN

PETTER LINDGREN

Singer

Albert Bonniers förlag, 136 s.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

 

 

Varför är alla i bokbranschen kufar?

Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett spontant program från corona-karantänen.

På videolänk samtalar Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.