Anderson gör mig både andtruten och gråtfärdig

RECENSION. Den första novellen, eller kanske bättre sagt intertextuella kompilat, i Håkan Andersons ”Siemensrullen” håller mig i ett stegrande järngrepp. Jag har tidigare bara läst brottstycken av gotlänningen Andersons produktion, men ser att han boken igenom återanvänder åtskilliga gestalter därifrån – historiska som fabricerade. Den inledningsvis mystiska Siemensrullen må påminna om den delvis mytiska storyn om att Jack Kerouac ska ha smattrat ner ”På drift” på någon sorts telegramrulle. Inte för att Anderson skriver som Kerouac, men det är många och mycket som driver omkring i de här historierna. Röster och texter blandas och griper in i varandra.

Först möter vi Hermann Reiter, en tysk man som förekommer i Andersons ”Om en ensamstående herre” från 2007. Som ung ”frihetsspringande” löpare kolliderar han i nordtyska Güstrow 1936 med den cyklande flickan Hilde Göpfert. Förälskelse med förhinder uppstår mellan honom som inte är en ”HJ-idiot” och henne som inte är med i BDM. De kommer från skilda samhällsklasser och kvarter och ingen av dem är alltså nazist.

Allt som sedan följer kan inte refereras. Men somligt gör mig andtruten och gråtfärdig på ett sätt som jag inte har upplevt sedan jag läste Herta Müllers ”Andningsgunga” 2009 om ett sovjetiskt Gulagläger. Ty efter ett otal lärda episoder, utvikningar och invecklingar får vi Hildes i flera avseenden svårlästa, ibland poetiskt uppbrutna skrift på en rulle tunt räknemaskinspapper som hon har fått med sig från Siemensfabriken till kvinnolägren i Uckermark och Ravensbrück.

Pappersrullen når på hemliga vägar Hermann och läsaren (känsligare än vanligt i skuggan av de putinska vidrigheterna i Ukraina) när Hilde redan är död. Hunger, kyla, sjukdomar och våld. Exempelvis:

Hungern gick aldrig över. Vi åt annat också. Allt vad vi kunde hitta. Mest på sommaren. Växter, röt­ter. En del mådde man inte alls bra av. Vad de hette visste jag inte men hur de smakade kan jag ännu min­nas. Smaker och dofter biter sig fast.

Vi blev specialister på lägersjukdomar. De blev en egen avdelning i ordboken. Dysenteri. Blåskatarr. Äggstocksinflammation. Gulsot. Förkylningar hela tiden.

Ut och in på toaletterna. Jag skall inte beskriva dem för dig. Bara säga att de var ett helvete i helve­tet, dessutom alltid bevakade. Kön dit tog aldrig slut.

Nu i krigsbullret alldeles särskilt läsvärd och läskig.

Efter detta får vi poetiskt-existentiellt andrum i en berättelse om en kvinna som paddlar kajak Gotland runt. Denna röda kajak är bekant från tidigare böcker, och återkommer här ännu en gång, med paddlerskan ”Inklädd i en ny berättelse”. Allt inom och utom det raffinerade litterära pussel som Anderson lägger. Bitar kommer och bitar försvinner. Blott ibland förekommer klarblå himmelsbitar, ljus att minnas och längta efter. Ljuset och glädje skyms av förluster. Författaren säkrar förtjänstfullt det osäkra i allas våra liv.

Och så vänder man på bladet, pusselbiten eller memorykortet … och vad hittar vi väl där? Tja, det kan vara berättarens slumpmässiga och filmiska möte på en bar i New York med den svenskättade filmstjärnan Jean Seberg som var gift med Romain Gary alias Émile Ajar. Vilket ger åtminstone denna läsare lust att vandra vidare utanför denna av kritiker kallade spegelsal till – såväl skön som oskön – litteratur. Inte konstigt att många har liknat Håkan Anderson vid Eyvind Johnson och Nabokov. Nu i krigsbullret alldeles särskilt läsvärd och läskig. Listiga texter som ger oss både peri- och kalejdoskop.

Nina Lekander är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.