Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anders Thunberg / Karin Lannby: Ingmar Bergmans Mata Hari

Foto: Text Och Bilder / Scanpix
Karin Lannby meddelade allt hon visste men förblev själv ett mysterium.
P O Enquist läser en biografi om spionen som förförde Ingmar Bergman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ANDERS THUNBERG | Karin Lannby: Ingmar Bergmans Mata Hari | Natur och Kultur, 415 s.

I bakvattnet av Ingmar Bergmans liv kommer vittnesmål. Det är ett slags vittneslitteratur som auktioneras ut: papperskorgar får värde, skrivbord med inristade ord, skivsamlingar, nästan helt sanningsenliga minnen av det han någon gång kanske sagt. Hur han var mot hemhjälpen. Matvanor. Samt biografier över kvinnor han levt med.
Under ett år på tidigt 40-tal levde Bergman tillsammans med en skådespelerska vid namn Karin Lannby. Om henne har Anders Thunberg skrivit en en intressant biografi med undertiteln ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. För dem som glömt:
Mata Hari var en holländsk prostituerad som var dubbelagent för Frankrike och Tyskland, mycket vacker, tyvärr knappast framgångsrik, kanske inte ens spion, arkebuserad 1917; hon kastade en slängkyss mot exekutionsplutonen och Greta Garbo gjorde en film om henne.
Kapitlet Ingmar Bergman i Karin Lannbys liv är egentligen ganska kort, och mindre intressant än de andra kapitlen i hennes liv. Bergman var dessa tidiga år på 40-talet en ännu otänd stjärna, regisserade barnteater och studentteater, i konflikt med sin far, sexuellt ännu ganska otränad.
En 22-åring som plötsligt möter den flera år äldre Karin Lannby som visste betydligt mer om livet – extremt självständig, vacker och gåtfull, sexuellt mycket erfaren. De flyttar ihop i en etta. Ingmars mamma är bekymrad, hur ska pojken klara av denna gåtfulla och starka dam! Som hon dock tycker synd om!
 
I Bergmans egen biografi blir man inte mycket klokare på henne: ”Hon var en sfinx, en gåta, ett oförklarligt mysterium. Hon tog hand om min sexuella hunger, hon öppnade gallret och släppte ut en galning.”
 Hade Bergman vetat mer om henne – och det vet man nu efter Thunbergs bok – hade mysteriet inte blivit mindre. För honom betydde året med Lannby en grundlig inskolning i sexualitetens mysterier, kanske senare av oskattbart värde, en helvetesvandring genom svartsjukans mörka skog, och – när alltsammans tog slut – ett slags konstnärlig islossning. Om det senare berodde på året med Lannby, eller om det ändå hade kommit, det får vi aldrig veta. Därmed slut på kapitlet Bergman/Lannby. Mer var det inte.

Resten är historien om den svenska Mata Hari. Från den 4 oktober 1939 till krigets slut är hon nämligen anställd vid den militära säkerhetstjänsten som infiltratör och rapportör. Hennes rapporter är utförliga och välskrivna, och omfattar 1 300 sidor. Kodnamn Annette.
Otaliga namn passerar förbi, en luskung av särskilt intellektuella i ett Stockholm som vid denna tid var ett slags spioneriets Casablanca. Hon tycks känna alla. Hennes uppgift i första hand att urskilja tysk infiltrering: går bra eftersom hon talar utmärkt tyska, är sexuellt generös, och påstås vara avhoppad kommunist.
Hon tar dock sin uppgift så att säga brett – hon rapporterar allting, allt som rör sig; varje tysk, rysk eller engelsk misstanke.
 Också familjen Bergman granskas, de tyska kontakterna. Ingmar själv avfärdas dock kort som ointressant politisk nolla. Brodern Dag dock nazist. Fadern ett frågetecken.
Dock inte att undra på att Karin Lannby framstod som en gåta. Hennes cv är uppseendeväckande. Från stockholmsk överklass, redan i gymnasiet ungkommunist, älskarinna till Arnold Ljungdahl redan som 16-åring, poesidebut på Norstedts prisad av Artur Lundkvist, deltog i spanska inbördeskriget, tillfångatagen av Franco-milis, krånglade sig fri genom att antagligen spela prostituerad, otaliga kontakter med berömda europeiska namn från Cocteau till Camus. Skådespelerska utan framgång.

Hennes förmåga att charma sig fram var uppenbarligen beundransvärd. Och hon överlevde. När hon 1944, efter personliga konflikter, fick sparken som spion ansågs det att hon kunde ersättas av Jane Horney. Men för henne gick det sämre, av misstag avrättad i en roddbåt på Öresund av danska motståndsmän.
Vad, i allt hon rapporterade, som var till nytta för det svenska totalförsvaret under krigsåren, det är svårare att urskilja.
 Luskungen av namn och relationer är långa stunder ganska utmattande också i Thunbergs sammanfattning. Ofta känns det mest som ”Lannbys ambitiösa skvaller” för att få ut månadslönen från säkerhetstjänsten. Ibland dyker också i dag aktuella namn upp, och då undrar man om det numera – jag tänker på ett aktuellt fall som slog fast att kändisskap är skäl att bryta sekretess – om det numera är helt okej att offentliggöra dessa integritetsbrytande svenska stasirapporter om luncher och aborter och otrohet.

Fast det är klart: det är en fantastisk tidsbild man får. Stockholm och Sverige mittemellan eftergivenhet mot Hitler och anpassning till Sovjet. Hon är inget dåligt tidsvittne, denna gåtfulla Lannby. Men vad hon festade mycket! Och så många luncher! Vem betalade egentligen?
Själv gick hon ett lugnare liv till mötes, som socialarbetare i Frankrike. En plötslig internationell berömmelse drabbade henne när hon 1948 gjorde ett reportage djupt inne i Siciliens berg om ”banditledaren Giuliano”, han blev väl förtrollad, hon var bra på det där, i varje fall sköts han snart efteråt, sen blev det på 60-talet en utmärkt film av Francesco Rosi, men utan den kvinnliga förebildens medverkan. Det var alltid så, att konstnärerna plockade till sig myten Lannby medan hon själv försvann ut i bildkanten.
Men livet stillnade snart av, också för henne. Hon gifte sig i Paris med en katolsk radikal präst i konflikt med Vatikanen, och levde ett stilla och lyckligt liv i idealismens tecken i 56 år. I Sverige satte hon aldrig mer sin fot efter kriget. Hon dog på ett vårdhem i Paris år 2007, 91 år gammal, blind sedan ett par år. Hon hade kanske sett nog.