Anarkister, heliga dårar och kvinnor i mansdräkt

RECENSION. Dagens bojkott av Ryssland tar sig även makabra uttryck. Ser på Dramatens hemsida att folk har slutat boka biljetter till Gorkijs ”Natthärberget” som just haft premiär. Kom igen! Gorkij var inte Guds bästa barn, han heller, men håll honom inte ansvarig för Putins synder! ”Natthärberget” har mycket att säga vår tid.

Jag upprepar: detta är inte tiden att blunda för rysk kultur. Detta är tiden för fördjupad kontakt!

Som svaret på fromma böner kommer nu Per-Arne Bodin med en bok som vi alla har glädje av: ”Rysk kultur i tusen år” (Norma). Det är en intressant och rätt lättläst personlig vägledning till många ryska gåtor.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk, med djupa kunskaper i rysk litteratur och teologi. Häromåret utkom hans oumbärliga ”Rysk litteratur i tusen år”. Hans nya bok består av tjugo tematiska kapitel, om stort och smått. Vi möter erövrare som Alexander Nevskij och Peter den store, konstnärer som Andrej Rubljov och Kasimir Malevitj, i sällskap av anarkister, heliga dårar och kvinnor i mansdräkt. Vi får en förklaring till den överdådiga balens ställning i rysk historia. Ofta ledsagar Bodin läsaren från äldre tider till samtid i varje enskilt kapitel. Metoden gör att allt pekar fram mot dagens kalabalik. 

Här läser man sannerligen kulturhistoria med hjärtat i halsgropen hela tiden. Medeltidens rubriker är dagsaktuella!

Bokens första kapitel ägnas furst Vladimir själv, föremål för dagens krig. Både president Vladimir Putin och Volodymyr Zelenskyj bär sitt förnamn efter mannen som kristnade Kievriket år 988. 

Både Ukraina och Ryssland ser Vladimir som anfader och skyddshelgon. Pikant nog håller Belarus inte alls med. För dem är Vladimir bara en våldtäktsman och simpel skurk.

Vladimir var verkligen både våldsam och kåt, känd för sina 700 bihustrur. Men han lät sig döpas – och det är också ett stridsäpple. Var lät han döpa sig? I Kiev, på Krim eller i Konstantinopel?

Ukrainarna håller på Kiev och Putin på Krim. Strax före den ryska annekteringen av Krim tryckte Putin i ett nationalistiskt tal på just detta, att den store Vladimir döpts i Korsun (Cherson) på Krim. Just denna stad som nu har intagits av ryssarna i kriget! Putin hade förberett detta länge. För sex år sedan lät han inviga en gigantisk staty av Vladimir i Moskva, där helgonet aldrig satt sin fot i jordelivet. Moskva existerade ju inte på Kievrikets tid. Statyn anses så anskrämligt ful att det fanns risk för att Kreml skulle förlora sin status som världsarv.

I Kiev har det funnits många statyer av Vladimir. Den största restes 1853, en symbol för staden. I detta nu visslar de ryska projektilerna runt öronen på Vladimir, vilket borde vara en skam för de ryska angriparna.

Sedan Putin gav honom ett lillfinger vill han gärna ha hela handen, och vice versa.

På artonhundratalet tolkades Vladimirs kristna dop som att Kievriket närmade sig väst, och ville bli en del av Europa. Patriarken Kirill i dagens Moskva protesterar vilt mot en sådan slutsats. Självklart valde Vladimir bysans och den ortodoxa kristendomen, i protest mot det dekadenta Europa!

Den gode patriarkens hårresande synpunkter går som en röd tråd genom boken. Sedan Putin gav honom ett lillfinger vill han gärna ha hela handen, och vice versa. Kirill vill ge Gud större tyngd i konstitutionen, och han ger Prideparaderna skulden för syndens återkomst i Ukraina. I ett historiskt perspektiv kan man förstå att Kirill passar på. Den ryska kyrkan har ofta varit en lekboll i händerna på den världsliga makten.

Bodins teologiska insikter gör kapitlen om prästerna och makten särskilt intressanta. Avsnittet om de gammaltroende borde vara obligatoriskt för alla som vill förstå rysk historia. På sextonhundratalet fick patriarken Nikon för sig att hyperkorrigera bibeltexter och liturgi. Han ville gå till de grekiska källorna. I övrigt gällde det detaljer: göra korstecknet med tre fingrar i stället för två, gå motsols i processionen i stället för medsols. Men Nikon var odiplomatisk och hetsig, krävde snabba förändringar. Alltför snabba reformer har förblivit Rysslands olycka, menar Bodin. Motståndet ledde till en hätsk strid, en fjärdedel av alla troende hoppade av – i praktiken fick de gå under jorden. Nikon själv sattes i fängelse, och kunde inte ens svara på frågan om vilken metod som var bäst: ”Båda är bra, tag vilken ni vill!”

Följden blev att de gammaltroende förföljdes nitiskt i sekler, och övade sig både i from halstarrighet och i konsten att leva under jord, något de hade stor glädje av under Sovjettiden. Bodin kallar de gammaltroende för ”en ryskhet i ryskheten”.

På sjuttonhundratalet tog Peter den store strupgrepp på prästerna, förnedrade dem och tvingade dem att raka av sig skägget, bara en strid bland många, mellan slavister och väst-förespråkare. I sina duster med kyrkan hade Peter stor glädje av den svenska modellen, han sneglade på Gustav Vasa. 

Har Putin tänkt på det, att det kanske är svenskar eller danskar som har rätt till tronen i Kiev!?

De rysk-svenska relationerna åker berg- och dalbana i Bodins framställning. Som svensk känner man sig både smickrad och orolig. Vi har ju haft så otroligt mycket med vår granne att göra. En gång satte vi minsann tsaren på plats! Men lyckan vände. Senare var det svenska krigsfångar som byggde Petersburg – men svenska affärsmän som fick staden att blomstra! Och går vi tillbaka ända till 988 så finns det starka belägg för att furst Vladimir var viking. Har Putin tänkt på det, att det kanske är svenskar eller danskar som har rätt till tronen i Kiev!? Nej nej nej, låt historien vila i historien.

Ett starkt kapitel utspelar sig på ögruppen Solovki i Vita havet. Här ligger ett vackert medeltida kloster, som också i sekler varit fängelse och tortyrkammare. Hit skickade tsarerna sina motståndare, och här lade Lenin grunden till det som skulle komma att bli Gulag, lägerarkipelagen. Tusen och åter tusen människor har mött döden här. 

1929 besöktes lägret av författaren Maxim Gorkij och hans sondotter, modeklädd i skinnjacka, högklackade stövlar och läderkeps. En käck ”tjekista”, med andra ord. Gorkij, som kritiserat revolutionen 1917, och kallat den statskupp, hade suttit i exil i Italien men längtat hem. Nu tackade han partiet genom att beskriva Solovki som rena vilohemmet. Gorkijs ord kom att utnyttjas i propagandan i många år. 

Men – detta bör inte hindra någon från att snart gå på teatern och se Gorkijs ”Natthärberget”! En god grund till förståelsen av Rysslands dramatiska och motsägelsefulla historia kan vi lägga med Per-Arne Bodins ”Rysk kultur i tusen år”.

Ulrika Knutson är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.