Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anar ugglor i mossen

Brigitte Gacha.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN: BRIGITTE GACHA | Ugglemasken | Översättning Lars G Säfström | Leopard, 373 s.

Det ligger onekligen något djärvt i tilltaget att skapa en huvudperson som är fullständigt och helt självvalt naiv. Màdoumà är jagberättare i Brigitte Gachas debutroman Ugglemasken, och hennes naivitet är av det både godtrogna och enfaldiga slaget - samtidigt som hon medvetet, nästan kokett, både bär och vårdar den som ett upphöjt tillstånd. Hon retar mig något vansinnigt.

Màdoumà är ung hustru till Antoinin, professor i teoretisk fysik. De lever i ett känslomässigt ganska dött äktenskap i Kamerun, präglat av hans arbete, när han överraskande tilldelas Nobelpriset i fysik för sina teorier om förhållandet mellan de kosmiska krafterna. För första gången tar han med sin hustru på resa utomlands, och hela romanen utspelar sig under de två veckor de tillbringar i Stockholm i samband med prisutdelningen.

Precis som många andra samtida författare från olika delar av Afrika, som exempelvis nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie eller Petina Gappah från Zimbabwe, skildrar också Gacha de krockar eller effekter som uppstår när Afrika möter väst. Men där både Ngozi Adichie och Gappah har ett uppenbart samhällskritiskt anslag i sina böcker, gör Brigitte Gacha något helt annat.

Det är något som irriterar med Ugglemasken. Hade Màdoumà varit en västerländsk kvinna hade jag avfärdat henne direkt. Men nu riskerar myten om att det finns ett likhetstecken mellan Afrika och äkthet, mellan Afrika och en sorts ursprungligare sanning, att lura läsaren att mot bättre vetande hålla med den här kvinnan. Som om hon öste upp visdom ur uråldriga källor.

Det gör hon nu inte. Hon har flummiga idéer om kärlekens kosmiska krafter (hon lånar friskt från sin makes teorier och översätter till det enda område i livet som hon tycker har någon relevans), och så konservativa tankar om förhållandet mellan könen att inte ens en Elise Claeson skulle skriva under på dem.

Det är närmast parodiskt att vid sidan av frågan om hur hon ska bli så smal som möjligt för att komma i festklänningen, är allt hon tänker på hur hon ska få ligga med sin man så mycket som möjligt.

 

Till skillnad från sin rationella, bildade vetenskapsman till make, som diskuterar Bach och Mahler under Nobelminglet, har Màdoumà knappt ens hört talas om Hollywood. Den enda västerländska influens hon har tillmätt tillräckligt stort värde för att lägga på minnet är - tungkyssen.

På så vis får Màdoumà, som bara bryr sig om sex och kärleksmystik, representera det naiva, ursprungliga, okunniga Afrika, vilket gör att romanen bara förstärker polariseringen mellan det upplysta väst och den oupplysta kontinenten i söder. Och i den sörjan riskerar även intressanta och rättmätiga invändningar mot ett liv helt i intellektualismens tecken, att drunkna tämligen omgående.

Vad ska man egentligen tänka om detta? Det är i den tveksamheten som Ugglemasken har sin egentliga styrka. Vill Brigitte Gacha bara visa upp en grotesk spegelbild av alla våra fördomar om Afrika? Är detta ett fränt konstaterande - "titta, detta är vad man säger och tror om afrikaner och kvinnor"? Eller är det bara så unket och okritiskt som det ser ut? Jag vet inte vad jag ska tro. Det livar upp mig.