Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Amanda Svensson / Hey Dolly

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

AMANDA SVENSSON | Hey Dolly | Norstedts

Hey Dolly är en fruktansvärt irriterande bok. Och ju längre man kommer, ju djupare man sugs in i den (för det gör man), desto tydligare blir det att just det är meningen. Det ska vara irriterande.
Det är en nästan vuxen tjejs pungspark rätt in i vuxenvärlden. Att (i alla fall som vuxen, dessutom manlig läsare) ens försöka identifiera sig med den ljugande, självbedragande, fräsande aggressiva Dolly är lönlöst. Och också det – det hävdar jag bestämt – är meningen.
På så vis bygger tjugoåriga Amanda Svenssons debutroman på en mycket väl genomförd illusion. Inte för en sekund lämnar vi Dollys överspända medvetande. Inte för en sekund vet vi om det som berättas har det ringaste med sanningen att göra. Det är överraskande skickligt genomfört.

Då infinner sig nästa fråga. Vad är meningen med det här? Är det bara en provocerande karatekick utan djupare syfte? En självbiografisk uppkastning? Är
det en identifikationsbok för förvirrade tjejer på randen till vuxenheten? Eller snarare en reningsprocess där en familjeflicka i litterär form lever ut allt det hon inte har vågat leva ut i verkligheten? Är det kanske en ironisk skildring av den samtida ytlighetens långtgående effekter? Eller till och med beskrivningen av framväxten av en ny sorts kvinna?
Det kanske är just att man inte riktigt vet som gör Hey Dolly så irriterande – och i så fall är det litterärt mycket lyckat. Romanen utmanar genom att vara ytlig och vulgär, egocentrisk och lika hämnings- som hänsynslös. Men kanske ännu mer genom att dölja sitt syfte så väl.
Dolly tillhörde i alla fall dem som får sina mössor slängda i vattenpölar i grundskolan. Bara det är en pricksäker beskrivning. Hon var oansenlig och ful, och det var först senare som hon vågade slå sig fri. Då gjorde hon det å andra sidan med besked, åtminstone i sitt inre. Hon testar alla gränser som finns. Hon kör över alla i sin närhet. Och till slut hamnar hon hos en amatörpsykolog till granne som i terapeutiskt syfte utsätter henne för henne själv, med blandat resultat.
Det är egentligen hela handlingen. Dolly lämnar sin snälle pojkvän, sviker sina kompisar och skiter i sina syskon. Och alltihop ses från hennes eget överskruvade perspektiv.

Och det är väl det som är romanens behållning. För första gången möter vi en författare som nästan är född på 90-talet (okej, 1987) – och att blicka in i medvetandet på en människa uppfödd på Big Brother och MSN, på skräp-tv, skräpmat, skräpkultur, skräpinternet, på allt som är amerikanskt på allra sämsta vis, är en djupt skrämmande upplevelse. Handlar verkligen allt för den generationen om att vara speciell, stå i centrum, få sina fifteen minutes of fame?
I så fall ligger civilisationen illa till. Om å andra sidan framtiden är författare som Amanda Svensson kanske det inte är så farligt... Eller...?

Jan Arnald
kulturen@expressen.se

Jan Arnald är författare och kritiker i Dagens Nyheter.