Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alex Schulman satsar sin själ i nya romanen

Alex Schulman.Foto: Thron Ullberg / Albert Bonniers
”Överlevarna”.Foto: Thron Ullberg / Albert Bonniers
Magnus Utvik.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Alex Schulman fortsätter att loda djupt i det utsatta barnets erfarenheter.

Magnus Utvik blir överraskad av hur stor världen är i ”Överlevarna”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Alex Schulmans nya bok ”Överlevarna” börjar som en filmscen. En polisbil plöjer sig igenom vårgrönskan på en liten traktorstig. Mörkret sluter sig kring världen. På en udde ligger ett litet slitet hus. En bit bort sträcker sjön ut sig, blank och stilla. Den ensamma polismannen stiger ur bilen. Tre män sitter i dunklet, sida vid sida på stentrappan till huset. De är klädda i kavaj och slips och gråter. Bredvid männen på gräset står en gravurna. En av männen säger till polisen: ”Det är jag som är Benjamin. Det var jag som larmade.” 

En gång slets de tre bröderna bort från platsen vid sjön och har nu tvingats tillbaka för att sprida sin döda mors aska. I parallella kapitel berättar Schulman om brödernas barndom och deras vuxna liv. Dåtid och nutid flätas ihop för att återigen lösas upp. Läsaren följer bröderna genom lek, smärta, svek och ett broderskap som pappan menar är starkare än allt annat i världen. Under barndomens somrar rycker pappan ur sladden till tv:n och demonstrerar därmed att det är lek och tävlingar som gäller för pojkarna. 

En dag arrangerar pappan en simtävling för sönerna som är sju, nio och tretton år. Reglerna är enkla: Den första som simmar runt den vita frigolitbojen och tillbaka till stranden vinner. Det är här det stora äventyret i ”Överlevarna” börjar. Barndomens återkomst. Schulman använder sig av ljud, ljus och pojkarnas minnen från tidigare somrar för att gestalta skräcken som bryter fram hos bröderna när de plaskar i vattnet och stranden känns alltmer avlägsen. 

Man borde sparka sönder hela skiten.

Just här har Schulman en exakt tonsäkerhet i varje mening. Jag känner simtag tunga som döden och ångesten som en av bröderna känner, är också min. När bröderna utmattade kommer upp ur vattnet har föräldrarna gått in i huset. Var är prisceremonin? Ska ingen utse en vinnare? Vuxenvärlden är som ett modernt konstverk mitt framför de unga bröderna. Obegripligt. Onödigt. Man borde sparka sönder hela skiten. 

Och ändå söker de tre bröderna föräldrarnas kärlek. Ibland får de en kram av mamman som gör att världen stannar upp för en sekund. Men oftast visar föräldrarna bara ett allmänt ointresse som bottnar i en självupptagenhet som i sin tur hittar sin näring i ett ständigt vinpimplande under sommarhimmeln. 

Kapitlen om brödernas barndom är bokens styrka, dess nerv. Där vill Schulman mycket och satsar allt. Sin själ? Så känns det stundtals och det är värt all beundran. Däremot är kapitlen om pojkarna i nutid inte lika spännande men ändå ytterst välskrivna.  Svagheten i ”Överlevarna” ligger i alltför många minnen på samma tema. 

Ibland är fantasin och hatet barnets enda tillflyktsort.

Schulman skriver ”Jag mindes” sex gånger gånger på en halv sida och räknar upp saker som hör barndomen till. Ingen av dessa minnen är tråkiga. Tvärtom. Men när triviala händelser från barndomen staplas på hög göms de riktigt smärtsamma och psykologiskt bärande scenerna. Bättre hade varit om Schulman oftare vågat stanna kvar i smärtan pojkarna upplevt och borrat djupare i deras förhållande till mamman. Den mamma som kramar med samma ömhet som hon med sadistisk likgiltighet fängslar Benjamin i jordkällaren efter att han har stulit pengar ur hennes plånbok. 

Att utforska barnets innersta och gestalta detta i en roman är svårt, men i tillräckligt många scener lyckas Schulman. Då ser jag mörkret på ett nytt sätt. Hur skrämmande och svårtydbar vuxenvärlden är. Ibland är fantasin och hatet barnets enda tillflyktsort. Och i skärningspunkten mellan dessa poler kan vad som helst hända. 

Det som överraskar mig mest under läsningens gång är Schulmans förmåga att göra världen lite större. 

Han flyttar på gränser, färdas genom tiden. Den ensamma polisen som kommit genom skogen, letar i fickorna efter ett anteckningsblock medan blåljusen färgar träd och himmel. Med sin tyngd står han fast förankrad på jordskorpan. Han har ingen aning om vad som har hänt. 

Ändå kommer han spela en roll i en berättelse som sträcker sig över generationer och aldrig har ett slut. Schulman skriver: ”Allt här hör samman. Ingenting står ensamt eller kan förklaras för sig.”

 

 

Av Magnus Utvik

Alex Schulman är kolumnist i Expressen. Därför recenseras ”Överlevarna” av Magnus Utvik, författare och kulturjournalist. 

 

 

ROMAN

ALEX SCHULMAN

Överlevarna

Albert Bonniers, 300 s.

 

 

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius

https://embed.radioplay.io?id=72195&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute, oavsett kön.