Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Akut och berörande om historiens virvlar

Maria Stepanova. Foto: Andrej Natotsinskij
Hanna Nordenhök. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Den romandebuterande ryska författaren Maria Stepanova har skrivit en mäktig fresk över 1900-talets Europa.

Hanna Nordenhök läser en text att leva i och låta sig genomvandras av.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Efterhandsminnet, eller postmemory som blivit ett etablerat begrepp inom Förintelsestudier, kännetecknas av ett återupplivande av erfarenheter man själv inte på ett direkt sätt besitter men som kommit att spela en avgörande roll i det egna livet och minnesskapandet.

Den ryska poeten och journalisten Maria Stepanovas nästan sexhundrasidiga ”romans” ”Minnen av minnet” är ett magnifikt exempel på denna besjälningsprocess av de dödas röster, kroppar och efterlämnade spår. Det är en text att leva i, låta sig genomvandras av.

I en blandning av essä, roman, memoar och historiografisk undersökning vävs händelser, människor, städer och släkter i ett 1900-talseuropa samman genom en litterär syntax på en gång karg och flödande, lika osentimentalt iakttagande som explosivt bildskapande. Stepanovas metaforer är hårda och saftiga samtidigt, förtätande den liksom sörjande skärpa som präglar berättandet.

Här finns blickar som spretar åt lika skilda håll som ”stråna i en borstviska”, kvinnor stadiga som ”ett glas på en bordsduk”, barn som ”sticker fram som vingar” vid moderns skuldror. Familjer som Ginzburg, Salomon, Stepanov, Fridman flimrar förbi. Liksom gator, lägenheter och begravningsplatser i ett svunnet Wien, Berlin eller Moskva.

En mäktig fresk

Här finns vindlande essäistiska resonemang över fototeknikens innebörd för minnesprocessen liksom dialoger om minnet och erfarenheten med Susan Sontag, W.G. Sebald, Tove Jansson, Hanna Arendt, Marcel Proust och en rad andra tänkare och författare.

De samsas med avskrivningar av släktingars privata brev och beskrivningar av föremål som framstår som de dödas ”enda rättmätiga ersättare”: en mormors brosch, en gammal tallit, möbler och klädesplagg – övergivna ting öppnande ett förflutet som oavbrutet ”slyas igen av glömska”, lika mycket som de hör till det förvildade och gränslösa landskap en projicerande samtid tar sig rätten att kolonisera och förbruka, konstaterar Stepanovas avklarnat vemodiga textjag.

I minnets parasitära industri uthärdar och ser de döda tillbaka på oss ”med samma likgiltiga undergivenhet som träden i skogen”. Denna mäktiga fresk är lika mycket ett försök att minnas minnet och minnena som en meditation över alla sådana försöks omöjlighet, otillräcklighet, våldsamhet. Den beskriver nödvändigheten av att låta levande körsbärsträdgårdar trots allt växa upp ur fragmentariska och futila anteckningar, av att låta längtan och misslyckande existera sida vid sida.

Det blir en akut och djupt berörande skildring skriven ur den personliga erfarenheten av att mitt i den större historiens sönderslitande virvlar bära de döda och efterhandsminnet på sina skuldror.

Åh, vilken bok. Läs den.

ROMAN

MARIA STEPANOVA

Minnen av minnet

Översättning Nils Håkanson

Nirstedt/Litteratur, 450 s.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida