Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ajvide är King – på gott och ont

John Ajvide Lindqvist. Foto: Mia Ajvide
Stephen King – en av John Ajvide Lindqvists många beundrare. Foto: MAJA HITIJ / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Bill Skarsgård som clownmonster i nya storfilmen "Det". Foto: PRESSBILD

John Ajvide Lindqvist är den svenska litteraturens enda skräckförfattare av rang. 

Jens Liljestrand ser honom ro sin trilogi i land och undrar om det inte är dags att lämna monstren i garderoben.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"And of course the wonderful John Ajvide Lindqvist." En av världslitteraturens mest kända och bästsäljande författare, Stephen King, medgav för några år sedan i en intervju i New York Times att han sällan läser översättningar. Men han gör ett undantag för kollegan vars flerfaldigt filmatiserade debutroman om vampyrer i Blackeberg förnyade en hel genre.

Det är intressant att jämföra King med Ajvide Lindqvist, som nu utkommer med "X. Den sista platsen". Liksom King är svensken produktiv och pålitlig. Liksom King har han byggt sitt eget, alltmer hemtama litterära universum – i stället för småstaden Derry och delstaten Maine har Ajvide Stockholms förfallna förorter och Roslagens karga skönhet.

 

LÄS MER: Daniel Suhonen recenserar "Rörelsen" 

Styrkan i det banala

"X. Den sista platsen" är Ajvides sjunde roman, och den avslutande delen i den löst sammanhållna trilogi som inleddes med "Himmelstrand" 2014 och följdes upp med den Augustnominerade "Rörelsen" 2015. Det börjar med andra ord bli dags för en summering. Och under läsningen av denna övernaturliga kriminalhistoria där den sunkige gamle stjärnreportern Tommy T:s jakt på en story flätas samman med förortsgrabben Linus oväntade karriär som knarklangare, slås jag gång på gång av hur Ajvide speglar både styrkorna och svagheterna hos den amerikanske mästaren.

Styrkan ligger i det banala. Ingen kan som John Ajvide Lindqvist i detalj skildra övergivenheten på ett förortstorg (den torrlagda fontänen!), ensamheten på en höghusbalkong (plastgräset!), en missbrukande busschaufförs trista lägenhet (nallebjörnen!). Hans virtuositet finns i de små penseldragen, de exakta bifigurerna, de vidunderliga Sverigebilderna. Precis som i Ted Ströms klassiker "Vintersaga" ser vi hans böcker ständigt det stora vemodet rulla in.

 

LÄS MER: Annina Rabe om folkhemsskräcken hos John Ajvide Lindqvist 

Monstruös knarkkung

Men så kommer vi till problemet, det som definierar genren: monstren, gåtorna, hela  skräckmaskineriet av ondska och blodisande fasa. Och det händer inget med mig när jag läser det. Inget alls. Det skikt i romanen som gestaltar den 17-årige Linus och hans tragiska uppväxt som ADHD–barn i förorten, med en förlamad pappa och en Bailey's-sörplande mamma, känns i magen på ett helt annat sätt än det som behandlar den monstruöse knarkkungen X och hans mystiska fantasivärld av oändligt grönt gräs och blå himmel (dit man bara kan komma om man äter hans svarta snor!).

Men "X. Den andra platsen" har även andra svagheter, med planteringar som inte blommar ut, häftiga bifigurer som tillåts försvinna utan att ens ägnas en fläskig dödsscen, ibland är dialogen klumpig och referenserna föråldrade (hur många av dagens 17-åringar associerar till "Kalle Anka på julafton"?), här och var är texten därtill dåligt redigerad. Det är helt enkelt för mycket som slarvas bort eller tillåts gå på rutin.

 

WEBB-TV: John Ajvide Lindqvist om att bli Augustnominerad  

I publikens fängelse

Jag tänker på Stephen Kings storverk "Det", just nu bioaktuell, och trots att jag inte läst tegelstenen på säkert 25 år minns jag fortfarande kraften i de scener som skildrar mobbning, fattigdom, skräcken för skolgårdsbusen, den högst verkliga sorgen över ett förlorat syskon. Men den där clownen? Honom minns jag inte alls.

Kings bästa bok är för övrigt "Lida", en helt realistisk mardrömsskildring av en författare som kidnappas av sitt fan, givetvis en metafor för hur konstnären fjättras av sin publiks förväntningar. Är det i det fängelset John Ajvide Lindqvist har hamnat? Till skillnad från sitt monster kan han inte gå genom väggar. Men ut måste han.

 

ROMAN

John Ajvide Lindqvist

X. Den sista platsen

Ordfront, 441 s.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!