Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Agnetha Fältskog var mer än ”hon i Abba”

Anna Charlotta Gunnarsson Foto: Jessica Segerberg.
Agnetha Fältskog. Foto: HAZEL THOMPSON / IBL

Anna Charlotta Gunnarsson ritar upp landskapet över den kvinnliga pophistorien.

Dan Hallemar uppskattar kartan mer än tacktalen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vi behöver fler kartor, nya kartor över gamla platser, gamla kartor under nya platser, större kartor över mindre platser. Kartor som får oss att se på världen på nya sätt. Men, och detta är det fina, en karta kan också leda en till en stig man kan följa vidare själv. Kartor är inte ett facit, de är startpunkter för att upptäcka. Fingret som söker sig fram längs geografin, blir fötterna som går där, blir ljudet av nya upptäckter, i slutet finns både tystnaden och fågelsången i den solbelysta gläntan.

Anna Charlotta Gunnarssons bok ”Kvinnorna som formade pophistorien” är en ny karta och få svenska folkbildare och aktivister, jo jag vill kalla henne aktivist, ritar sina kartor med större precision. De är tydliga som kartor måste men också ritade med berättigad ilska över de befintliga kartornas trubbighet.

Ni kan inte fortsätta att gå vilse i den befintliga historien, en musikalisk historia formad kring män.

Fakta: Fem procent av Rolling Stone Magazines 500 Greatest albums of all time var skapade av kvinnor. Budskapet är tydligt: Ni kan inte fortsätta att gå vilse i den befintliga historien, en musikalisk historia formad kring män.

En bra sak med den här boken är att den vågar vara kortfattad. Texterna hade lätt kunnat byggas ut till långa essäer, men här anas en upprorisk lantmätares sakliga ovilja att skina på egen hand. Gunnarsson förblir en envis tydlig vägvisare.

Kanske är det också en lojalitet med den perfekta poplåten, tre minuter inte mer.

Så lockas man ut i terrängen med pop-berättelser som den om Gertrud ”Ma” Rainey, sångerska, kompositör och textförfattare i USA på 1920-talet, som skriver ”Prove it on me blues” 1928 om hur hon förföljer en tjej hem och ”gör hemliga grejer med”. Om Lucille Bogan som i början av 1930-talet skriver låtar som ”Till the cows come home” med raden ”I got something between my legs that’ll make a dead man come”. 

Rolling Stones stjäl raden ”make a dead man come” till låten ”Start me up”.

Långt innan Rock’n’roll enligt traditionell historieskrivning blev en livsstil formad av män som Buddy Holly och Roy Orbison spelar de och Sister Rosetta Tharpes just Rock’n’roll. Det är för övrigt från Lucille Bogan som Rolling Stones stjäl raden ”make a dead man come” till låten ”Start me up”.

Dessa nya stora berättelser kompletteras hela tiden med mindre stickspår som skickar ut en i youtube och google-translate-landet i timmar. Som det om det polska bandet Filipiniki från Szczecin den första unga popgruppen från öststaterna som åkte till Nordamerika, de spelade också i Sverige, på 1960-talet med sin musikaliska blandning av ”stämsångerna i The Mamas & The Papas och den bulgariska kvinnliga vokalensemblen Le Mystère des Voix Bulgares. 

I en stad som under Weimarrepubliken hette Stettin och var Tysklands största Östersjöhamn men efter andra världskriget blev polsk och en del av öststaterna tycks denna blandning helt rimlig. Ett stickspår som kan ta en hela vägen ut i ett europeiskt politiskt föränderligt landskap.

Berättelserna om miljön där musiken uppstår är minst lika intressanta som slutprodukterna på skivorna.

Gunnarssons politiska program handlar om att musik är en del av en estetisk, kulturell, ekonomisk och politisk geografi. I musiken finns, som hon skriver, ”oerhört mycket att hämta i sådant som inte sägs rakt ut, berättelserna om miljön där musiken uppstår är minst lika intressanta som slutprodukterna på skivorna”. Det är den metoden som tar henne in i nya musikaliska landskap och kanske framför allt kopplar samman grupper, personer och rörelser med varandra, tecknar mönster av synen på sångerskan, tjejbandet, dirigenten.

I en text om ”internationella brudar som bildat band med brudar” hänvisar hon till tjejbandslistan i slutet av boken och konstaterar att ”några av banden har varit i ropet under en begränsad tid, men samlade så här påminns man vi om ett musikutbud som är mer omfattande än man kan tro”.

Listor som när någon håller ett tacktal.

Och i den här viljan att inventera, kartografera, hittar man en av bokens få avigsidor, ibland blir namndroppandet väl ymnigt, listor som när någon håller ett tacktal. Men man förstår varför, varje kvadratmeter av landskapet behöver inventeras. För, som hon skriver, ”här finns ett gigantiskt pussel att lägga för den hågade”. De som kommer efter.

Kompletteringen av historien har bara börjat, konstaterar hon, innan hon citerar Salt-N-Pepas – den första helkvinnliga hip hop-akten som sålde platina – ”Let’s talk about sex”: Let’s tell us like it is, and how it could be. How it was, and of course, how it should be”.

Och ingenstans blir ambitionen mer historieförändrande för den som liksom jag har betraktat Agnetha Fältskog som ”hon i Abba”. Här pratar vi om en omskrivning av svensk nationell historia på Astrid Lindgren-nivå: ”Den tunga musikmakaren och makthavaren har alltid”, skriver Gunnarsson om Fältskog, ”kommit i skuggan av rösten, det blonda håret, familjen, relationerna”. Historieskrivningen har gjort henne till detta, trots hennes, och Anni-Frid Lyngstads, delaktighet i den kreativa process som blev låtarna, skivorna. 

Kunskapen om Fältskog går från vem hon är till vad hon är.

Gunnarsson tar oss genom Agnetha Fältskogs musikaliska historia. Kunskapen om Fältskog går från vem hon är till vad hon är. Kanske bäst sammanfattat när hon sjunger och spelar piano på sin låt ”I’m still alive” på Abbas liveskiva från Wembley.

Abbas ”Disillusion” kommer från Agnethas soloprojekt, ”en melankolisk glimt av ett Abba-sound som kunde varit”, skriver Gunnarsson. Låten skulle sedan komma att få den svenska titeln ”Mina ögon” på skivan ”Elva kvinnor i ett hus”, en skiva producerad helt av en 25-årig Agnetha Fältskog.

Ni märker, kartan lägger ut spåren, man reser sig och sätter pick-upen på ännu ett. 

Sakprosa

ANNA CHARLOTTA GUNNARSSON

Kvinnorna som formade pophistorien

Atlas, 323s

Dan Hallemar är kritiker och skribent på Expressen Kultur. Han driver även podcasten Staden.