Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Agnes Lidbeck skriver om den allra svåraste relationen

Agnes Lidbeck. Foto: GÖRAN SEGEHOLM / NORSTEDTS
Jens Liljestrand.

Med debuten "Finna sig" fick Agnes Lidbeck ett sensationellt genombrott i fjol.

Jens Liljestrand är inte lika imponerad av uppföljaren, som skildrar en syskonrelation i ett solkat sommarparadis.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Agnes Lidbeck begick fjolårets mest uppmärksammade debut med "Finna sig" och har under året som gått etablerat sig som en av Sveriges mest intressanta författare – unisont hyllad, belönad med Borås Tidnings debutantpris, krönikör i DN och just nu aktuell med både roman och diktsamling.

Romanen heter "Förlåten" och är historien om två omaka systrar, Ellen och Maria, som tvingas konfrontera sin uppväxt under några veckor på det gamla huset i skärgården, när de rensar bland den avlidne pappans tillhörigheter. I barndomen tog deras halvbror sitt liv på denna plats, och medan kartonger packas kommer deras gemensamma trauma upp till ytan.

Syskon är ett bra litterärt ämne; alla som har ett syskon vet att det är den svåraste relation som finns. Någon vars historia du delar, någon vars själva existens påminner dig om vad ditt liv kunde ha blivit, som två parallella trådar i samma väv. Vi lär oss att det är nödvändigt att revoltera och frigöra sig från våra föräldrar, men syskonet förutsätts vi känna närhet till – utan att vi har valt varandra.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: "Finna sig" är en sensationell debut 

Tvångsmässiga skuldkänslor

Agnes Lidbeck visade i sin förra roman att hon är en mästare på att, just, lätta på förlåten och undersöka människans insida. Inte bara hemligheterna, utan också de halvt omedvetna tankarna under hemligheterna, de ostädade skrymslena, det som gnager och kliar och aldrig kan vädras ut eftersom det sitter i kärnan, i själva operativsystemet. I "Finna sig" var det huvudpersonen Anna och hennes tvångsmässiga underkastelse. I "Förlåten" är det Ellens och Marias lika tvångsmässiga skuldkänslor och självbedrägeri.

Men den här gången får Lidbeck problem. Att gestalta två personer och deras klaustrofobiska relation trovärdigt genom en hel roman är långt svårare än att hålla sig inom ett och samma psyke. Min främsta invändning är den banala schematiseringen av Ellen och Maria som varandras motpoler. Storasyster Ellen: högpresterande karriärkvinna, disciplinerad, smal, barnlös, rik. Lillasyster Maria: tjock, ensamstående mamma, uppgiven, jobbar i äldreomsorgen, fattig.

Sparan och Slösan, cynikern och empatikern, morgonjoggaren och skåpsuparen – som enskilda personligheter är de rasande välgjorda, men när en hel roman byggs upp av två kvinnoklichéer och deras passivt-aggressiva relation, blir det efterhand tröttsamt. Typiskt nog är det en manlig bifigur, grannen Erik, som yttrar den enda replik i romanen som skär genom den tjocka geggan av ingrodda konflikter: "Vet du vad Ellen, vi är inte fjorton, och du behöver inte hålla på och jävlas med din syrra längre."

 

Agnes Lidbeck är en lysande stilist

I övrigt är romanen tyvärr lätt enformig i sin arkeologiska utgrävning av tysta anklagelser. Ta följande stycke, som är välskrivet men som staplat ovanpå andra snarlika passager misslyckas med att engagera:

"Maria tänker inte säga något, om inte Ellen själv tar upp frågan. Hon tänker inte vara den som är den. Och Ellen kan nog inte se sin roll, sin egen roll, ännu. Hon är så låst, tänker Maria, stackars Ellen. Kan inte erkänna att hon gjorde fel. Att hon missat."

Lidbeck är dock en lysande stilist, hennes förlorade familjeparadis fingerfärdigt uppbyggt – man ser framför sig hängmattan, sjöboden, blodlönnen, de cyklande grannpojkarna, det knarrande trägolvet, fingrarna som färgas röda av jordgubbar, den blå soffan som en gång ska ärvas. Som en sällsynt skarp och osentimental skildrare av kvinnor i den svenska medelklassen, med hyckleri och självrannsakan, kroppsnoja och livssorg, befäster hon – trots mina invändningar – sin position även med denna mellanbok.

Den svåra andraboken, check.

 

ROMAN

AGNES LIDBECK

Förlåten

Norstedts, 220 s. 

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans artiklar här. 

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Gunilla Brodrej och Margareta Sörenson om teatermannen Benny Fredriksson. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!