Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Aftonbladets kulturchef sågar läsande kvinnor

Karin Pettersson.
Foto: Pontus Lundahl / TT NYHETSBYRÅN
Lydia Sandgren.
Foto: Hanna Brunlöf Windell
Elin Cullhed.
Foto: Sofia Runarsdotter / W & W

I en text på Aftonbladet Kultur definierar Karin Pettersson kulturtanterna som de nya maktgubbarna på parnassen.

Annina Rabe undrar vilka kvinnor hon egentligen avser, den läsande allmänheten eller kollegerna på andra redaktioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag trodde vi var färdiga med slentrianmässig kulturtantsbashing, men tydligen inte. Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson dömer på ett bräde ut den svenska samtidslitteraturen, kritikerkåren och ”de nya maktgubbarna på parnassen som heter Karin/Åsa/Anna” (Aftonbladet 16/1)

Detta för att hon inte gillar Elin Cullheds Augustvinnande roman ”Eufori” som hon menar ”stryker läsande kulturkvinnor medhårs och bekräftar deras självbild”. Jag är inte heller jätteförtjust i Cullheds roman, men mina invändningar är litterära och etiska, snarare än kritik mot romanens föreställda läsare. 

Det finns många grunder för litteraturkritik, men att något är litteratur som läses företrädesvis av medelklasskvinnor håller inte som argument för att såga en bok. Pettersson anser vidare att ”kulturkvinnorna” mest ägnar sig åt att ”vältra sig i gamla oförrätter” och skriva om ”relationer, skönhetsingrepp och väninnemiddagar”. 

Exakt vilka kulturkvinnor som avses är oklart, men jag antar att det är hennes kolleger i ledande positioner på stora tidningar. För det kan väl inte vara alla de litteraturintresserade kulturkvinnorna där ute hon menar? De trogna kultursidesläsarna? 

...ni får nog tyvärr hacka i er att det är vi som även fortsättningsvis kommer att läsa era böcker.

I princip alla i litteraturvärlden önskar sig coolare läsare än tråkiga kulturtanter från medelklassen. Det är kanske begripligt, men inte helt realistiskt. Nyligen läste jag en intervju med en ung hyllad debutant som sa att de positiva recensionerna hen fått inte hade någon betydelse eftersom de ändå bara var skrivna av medelålders tanter. Men vet ni vad, alla ni där ute som föraktar läsande kvinnor: ni får nog tyvärr hacka i er att det är vi som även fortsättningsvis kommer att läsa era böcker. Läsande kvinnor tillhör nämligen alltjämt den minoritet som är nyfikna på något utöver sig själva och sin egen navel. 

Det Karin Pettersson egentligen vill säga är väl att både litteratur och kultursidor fortfarande huvudsakligen speglar medelklassens värderingar, och att många röster inte kommer till tals. Det har hon naturligtvis rätt i. Men när hon påstår, på basis av mottagandet av två böcker (Cullheds ”Eufori” och Lydia Sandgrens ”Samlade verk”) att ”skildringar av medelklassliv av medelklassförfattare för en medelklasspublik värderas högre än annat” tyder det på en ganska dålig överblick. 

Mångfalden i det svenska litteraturklimatet är större än man tror. Den kan förstås alltid bli bättre, men det går framåt. Läs Rasmus Landströms lysande ”Arbetarlitteraturens återkomst” och se att arbetarlitteraturen är starkare än på länge i dag. Inte heller skyr litteraturen samtidsproblemen: de senaste åren har vi haft en våg av romaner som på olika sätt behandlar klimatkris och kapitalism. 

Många böcker har speglat icke-svenska erfarenheter av flykt och främlingskap. Tittar man bara på förra årets skönlitterära Augustnomineringar så berättar såväl Balsam Karam, Maxim Grigoriev som Mats Jonsson historier som ligger långt ifrån köksöar och relationsproblem.

När det gäller kultursidorna så är jag överens med Karin Pettersson om att de fortfarande är sorgligt snedrekryterade. Men som en maktgubbe vid namn Karin är hon ju faktiskt en av de få som rent konkret kan göra något åt det. 


Annina Rabe är litteraturkritiker på Expressen Kultur.