Absurdistiskt om ett håglöst Sverige

Robert Åsbacka.
Foto: MARTIN STENMARK / SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

I andra delen av Robert Åsbackas trilogi om Erik ryms både en regeringskris och pandemin.  
Annina Rabe läser en humoristisk skildring av svensk kommunalpolitik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Robert Åsbacka skriver en trilogi om Sverige och den svenska socialdemokratin i dag, och det råder ingen större tvekan om vart han befarar att dessa är på väg.

Foto: Schildts & Söderströms

I seriens inledande del, ”Kistmakarna”, som gavs ut i fjol, möter vi för första gången huvudpersonen Erik: en författare med sinande karriär, hobbyengagemang för socialdemokratin och förtroendeuppdrag i socialnämnden. Genom föreningen Farkh som drivs av långtidsarbetslösa, medverkar Erik i en studiecirkel där deltagarna får lära sig att snickra sina egna likkistor. Kombinationen av drastisk symbolik och lågmäld humor förmedlar en i grunden dyster historia om ett skamfilat och håglöst Sverige som till stora delar är på väg att nedmonteras. 

När vi nu har kommit till andra delen, ”Glömda rum” har det hunnit bli 2019, och tillvaron är inte direkt munter nu heller. Inledningsvis är Eriks författarkarriär fortfarande på dekis men han har i alla fall blivit sambo, och en älskad hund följer med i paketet. Sina manuskript och böcker förvarar han, så klart, i den egensnickrade likkistan som står i hallen. 

Men Erik ser ständiga tecken på hur socialdemokratin säljer sig till marknadskrafterna och anammar nyliberala idéer, och en dag kraschar därtill hans egen tillvaro när en gammal vän dör och hans samboförhållande dessutom får ett tvärt slut. Erik befinner sig återigen i fritt fall. 

Romanen rör sig kring nedlagda bruk, ödsliga kommunala samlingslokaler och deppiga karaokebarer.

Åsbacka lyckas verkligen befinna sig mitt i samtiden, utan att för den skull vara något av det som många i dag normalt skulle associera med ordet ”samtida”. Här finns inga nyrenoverade kök, inga sociala medier utöver kommunens lokala webb-tv. Romanen rör sig kring nedlagda bruk, ödsliga kommunala samlingslokaler och deppiga karaokebarer. Han skildrar kaoset kring förra valets regeringskris och pandemins uppkomst, utförsäljningen av allmännyttan liksom det ökande ungdomsvåldet.

Alltsammans skildrar Robert Åsbacka i en sävlig takt och med ett språk som är absolut befriat från krumbukter, med en humor och en absurdism som är så mild att den kan vara svår att upptäcka om man inte är uppmärksam. Romaner om kommunalpolitik är inte direkt vanliga i samtidslitteraturen; kanske är det bara Christer Hermansson i dag som på ett liknande detaljerat sätt grottar ner sig i det gråaste gråa. Intressant nog även han med absurdismen som metod.

”Glömda rum” är en djupt sympatisk roman, men det finns stunder när lunken i den gör mig otålig. Eriks bild av Sverige och socialdemokratin må vara till stora delar korrekt, men han är också en hopplös bakåtsträvare. Det började med kistor i den förra romanen. I den här fortsätter dödssymboliken med dödsrunor och, bokstavligen, en hund begraven. Jag bävar lite för var Sverige kommer att befinna sig i nästa del.


ROMAN

ROBERT ÅSBACKA

Glömda rum

Schildts & Söderströms, 291 s. 


Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lunch med Montelius: Benny Anderssons blommiga kaftan

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/226-benny-anderssons-blommiga-kaftan-123682/light?platform=podplay

KULTURPODD. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om Daniel Sjölins ”Underskottet”, firandet av Povel Ramel i SVT, Lotta Bromés återkomst till etern och Benny Anderssons blommiga kaftan.