Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Absolut ingenting var som det skulle

Helle Helle.Foto: SACHA MARIC.
Annina RabeFoto: BOKFÖRLAGET POLARIS

Helle Helle skriver om ett ”vi” som är på randen att upphöra.

Annina Rabe minns sin mors sista tid och får anledning att frångå en regel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nu ska jag göra just det som man i möjligaste mån bör undvika i litteraturkritik: inleda texten utifrån mig själv. Men just i det här fallet är det oundvikligt, eller åtminstone alltför frestande. För det som hela tiden bryter sig in när jag läser Helle Helles ”de” är frågan: ”hur orkade vi?”. Hur orkade jag och min mamma, på den tiden vi var ett ”vi”, att leva den där sista perioden av hennes liv när vi visste att tiden var utmätt? Och hur klarade vi av att ha så mycket vardag trots att absolut ingenting var som det skulle? Genom små, nästan omärkliga anpassningar.

Det är nästan 30 år sedan i mitt fall men oundvikligt att tänka på, för Helle Helles roman skildrar just det där undantagstillståndet och anpassningarna. ”De” är en 16-årig flicka och hennes mamma som står varandra mycket nära. Det är 1980-tal och de lever ett kringflackande liv. De flyttar ofta, men alltid inom samma lilla stad. Mamman jobbar i en parfymaffär, dottern har just börjat gymnasiet med all tonårstidens oro i kroppen. 

Mamman är obotligt sjuk, de vet det båda, men deras strategi är att leva på i alla fall och inte låtsas om det mer än nödvändigt. Oundvikligt bryter sig sjukdomen ändå in i deras vardag, denna vardag som Helle Helle excellerar så i att beskriva, även i sina tidigare romaner. Med oerhörd detaljrikedom och träffsäkerhet skildras bredandet av en smörgås vid diskbänken, ödsliga vandringar till och från skola och sjukhus. Det planlösa plockandet i den tomma lägenheten när mamman ligger på sjukhus men på något sätt är närvarande ändå. 

Den outsagda vetskapen om att allting snart kommer att vara över.

För medan mamman blir sämre och sämre rullar båda deras liv på; flickans med kompisar, fyllor och tonårskärlekar, mammans med drömmar om sådant som är fint, om piffighet och kläder och inredning som matchar. Relationen dem emellan präglas av sammanbiten omsorg – framför allt dottern om mamman – och den outsagda vetskapen om att allting snart kommer att vara över. Det är en vetskap som aldrig skrivs ut men som hela tiden känns i texten. Att Helle Helle lyckas förmedla den i inte alltför tydlig undertext säger mycket om hennes stora begåvning som författare. 

Men det som främst utmärker hennes författarskap, och även i denna bok, är hennes unika språkbehandling. Nu ännu en gång överförd till svenska i Ninni Holmqvists känsliga översättning. Hon kan byta tempus mitt i en mening på ett sätt som borde vara omöjligt, men som här träffar fullständigt rätt. Hennes lekfullt associativa prosa passar så bra för att skildra ett tillstånd som egentligen är ett undantag. Där varje dag handlar om att klamra sig fast vid ett nu och ett ”vi” som alldeles snart kommer att upphöra.

Roman

HELLE HELLE

de

Norstedts förlag, 159 s.

Annina Rabe är kritiker på Expressen Kultur.