Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Aase Berg / Uggla

Stefan Ingvarsson går igång på Aase Bergs essäer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

AASE BERG | Uggla | Albert Bonniers, 380 s

Jag är en behagsjuk människa, alltför mån om att bli omtyckt, samtidigt som jag skäms över det. Inte konstigt att jag har utvecklat ett starkt beroende av Aase Bergs texter. En typisk läsning lämnar mig lika uppläxad och arg som tröstad i den prostitution vi alla bedriver.
Det är masochistiskt och skadeglatt njutbart när Aase Berg ger sig på och avslöjar smicker och kattguld. Torrskodd står endast den som ”tack vare det enorma själväckel han hyser inför sig själv aldrig kommer att få för sig att han vet mer än andra eller är attraktiv i någon som helst mening”. Fula och skitiga outsiders är vad hon gillar.
Man behöver inte vara uppväxt med John Waters filmer för att gå i gång på sådana tongångar. En kritiskt sinnad bög vet att smuts, fetma och bristande heminredning är en form av revolt mot den inställsamhet och anpassning som heteronormen i maskopi med kommersialismen förväntar sig.
Tyvärr vet han också att antiestetiken kan vara lika kokett som moderiktig och säljande. Är inte den upproriska tjuskraft som Aase Berg utövar på mig inställsam på sitt sätt? Eftersom det inte är möjligt att leva outsiderliv på insidan och försöka slå mynt av sitt outsiderskap på den sociala teatern – som hon själv skriver.

Uggla samlar essäer skrivna från mitten av 90-talet till i dag, grupperade under tematiska rubriker som ”Poetisk forskning” och ”Barn och banalism”. Den nyskrivna inledande essän fick mig att vilja missionera kring boken. Som programförklaring tycker jag att den är på pricken och underbar.
Men när de övriga texterna hopas framträder andra trådar. Nästan allt visar sig vara ett tassande kring tankar på autenticitet och andlig mystik. Hennes bildning och kritiska perspektiv vill så klart inte låtsas om det.
Berg provoceras in i märgen av byggnadsvårdsrörelsens vurm för en ohistorisk och fabricerad ursprunglighet, men antyder själv att det finns något bortom förställningen, bortom masken.
Tråkigt nog hittar hon denna ”springa av frihet” hos det nyfödda barnet. Det är för övrigt mycket hon härleder till graviditet, förlossning och moderskap. Förlossningen blir ren mysticism.
Jag blir utled på barnet som kan förlösa oss från så mycket konstlat och plastigt genom att vara rått och otämjt. Det kan rentav uppskatta Lars Mikael Raatatamaas lyrik på sitt eget oförstörda sätt.

Lösningen på den sörja som är vårt ekonomiska, politiska och sexuella system kan enligt Berg skönjas hos barnet som inte ännu har lärt sig att le, det som ännu inte prostituerar sig på den insmickrande sociala arenan. Brasklapparna haglar. Hon är ju ingen Rigmor Robèrt, och vet bättre än att trampa i den koblajan. Och visst är det barnvurm with a twist. Likväl söker hon efter en lösning på samtidens alienation där hopen redan står och gräver.
Jag går in i en total ”Et tu, Brute”-deppighet efter att ha läst dessa texter. Visst skriver hon storsint att man med lite fantasi kan hitta andra vägar än en förlossning för att utveckla ”en icke-hierarkisk livslust byggd på dödenrealism”. I samma andetag önskar hon dock att sådant sökande ska ”veckla ut sig till en vacker barnvagn”. Det hoppas jag sannerligen inte.
Jag älskar att Berg säger att en essä har samma prövande frihet som fiktionen, utan att göra avkall på sitt sanningssökande. Tyvärr visar sig den här fascinerande fiktionen tillhöra en nyandlig genre som jag inte har något till övers för.

Stefan Ingvarsson
kulturen@expressen.se

Stefan Ingvarsson är kritiker i Aftonbladet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!