Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

2023 ska jag ta fram min inre satkärring

PERFEKT RAGATA. Julia Cæsar spelade Skräcktanten i ”Kvartetten som sprängdes” på Skansens friluftsteater 1960.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

Anna-Maria och Roger Blomgren har skrivit en gedigen biografi över skådespelaren Julia Cæsar.

Annina Rabe inspireras av kvinnan som gärna spelade ragata – och bestämmer sig för att sluta ta skit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. 2023 ska bli året då jag släpper fram min inre Julia Cæsar. Jag började öva mig redan förra året, när en stukad fot tvingade mig att gå med käpp i några veckor och jag upptäckte hur tillfredsställande det var att hytta med käppen. Aase Berg återupprättade begreppet hagga i en bok med samma namn häromåret – själv tänker jag gå ett steg längre och återupprätta ragatan. Eller med ett annat ord: satkärringen. Efter en viss ålder orkar man inte längre ta någon skit.

Skådespelerskan Julia Cæsar (1885-1971) spelade ragata på teaterscener och i filmer under hela sitt långa liv. I den starka svenska traditionen av ampra damer jämsmed till exempel Dagmar Ebbesen och Hjördis Pettersson, var Julia drottningen. Ingen kunde se barskare ut än hon. Ingen kunde ryta med samma imponerande röstvolym. 

Nu, mer än femtio år efter sin död, har Julia Cæsar förärats en omfattande och gedigen biografi, skriven av Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren. Den är en lång och detaljrik resa genom ett sekel av så kallad fulkultur: av folklustspel, revyscener, buskteater och pilsnerfilmer. En svunnen värld befolkad av arbetsskygga karlar som läxas upp av stränga fruntimmer. Rediga tanter som kan vara huskors, pensionatsvärdinnor, hembiträden eller grevinnor. De heter saker som Pliggan, fröken Kattentitt eller fru Rosa Morgonkrök. Möjligen måste man ha något av ett specialintresse för att orka igenom alla dessa detaljerade beskrivningar av komediintriger från ett svunnet Sverige, men jag läser den med stor behållning. 

Julia Cæsar fick aldrig vara ung på scen. Sin första satkärring spelade hon redan som tonåring, eftersom hon begåvats med ett grovt utseende som gick helt på tvärs emot tidens rådande ljuva och käcka kvinnoideal. Det var detta utseende som gjorde hennes karriär, men på sätt och också blev hennes ok, eftersom det gjorde att hon för evigt fastnade i satkärrings- och buskisfacket. Julia Cæsar hade ett fantastiskt ansikte. Hon kunde se ilsken och full i fan ut på samma gång, men under den bistra uppsynen fanns alltid värme och en rejäl dos självironi. 

Julia Cæsar och Douglas Håge i ”Det regnar på vår kärlek”.
Foto: VIASAT

Hon växte upp i en fattig familj på ett Östermalm som bär ytterst få likheter med dagens. 13 år gammal hamnade hon på Ersta skyddshem för vanartiga flickor. Hon hade kommit på ett smart sätt att lura till sig småpengar för att köpa godis. Efter tre år på uppfostringsanstalt var en framtid som piga det enda möjliga alternativet, men den förslagna Julia Cæsar insåg snart att pigjobbet inte var för henne. Hon började i stället tidigt hänga på teatern. Hon hade inte råd att gå på teaterskola men nästlade sig in genom att springa ärenden åt skådespelarna. Snart började hon få roller, alltid som ilskna fruntimmer. 

Behovet av att gestalta dessa kvinnor i komedier tycktes oändligt under 1900-talet. Man kan fråga sig varför. Kanske var det i början av förra seklet en reaktion på den pågående kampen för kvinnlig rösträtt, där de (manliga) regissörerna föreställde sig en skrämmande framtid där landet styrdes av Julia Cæsarliknande kvinnor. Man kan tolka många av de här rollerna som uttryck för feminism eller misogyni. Svår att feltolka är däremot den roliga monologen ”Mannaväldet” där Julia Cæsar går till attack mot patriarkatet i egenskap av ordförande för KKK – ”Kvinnoklubben för karska karlars kväsande”.

Julia Cæsar var en hårt arbetande skådespelerska med stor integritet. Hon tycktes tillfreds med att ständigt få göra ilskna tanter i biroller. Därtill nästan alltid i produktioner som var mäkta populära bland publiken men våldsamt utskällda av kritikerna, även om Julias prestationer ofta framhölls som undantaget. Hon dissade aldrig sina satkärringar, men i biografin antyds att hon nog gärna hade gjort fler seriösa roller. En prestation hon själv höll högt var den som madam Flod i Strindbergs Hemsöborna, en av de få gånger hon fick spela en seriös huvudroll. 

Privat verkar hon ha varit en hyvens typ, varm, rolig och gästfri. Hon levde under många år tillsammans med operettsångerskan Frida Falk. När Frida gick bort 1948 hade Julia länge hennes urna i vardagsrummet. Numera ligger de begravda tillsammans på Bromma kyrkogård.

Vi är många som har Julia Cæsar som förebild (men jag tycker att vi förtränger den där SD-tanten som bloggar under hennes namn). Vår tid kräver en barsk hållning. Det finns mycket i världen att hytta med käppen åt. Men vår tid kräver också värme och humor, för att inte tala om integritet. Allt det där hade Julia Cæsar. 2023 borde bli ett Julia Cæsar-år. Man kan börja med att läsa biografin om hennes liv.


SAKPROSA

ANNA MARIA BLOMGREN och ROGER BLOMGREN

Julia Cæsar. Karriär på ilsket humör

Ekerlids förlag, 395s.


Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.