Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag längtar efter lödder och skenande hästar

Karolina Ramqvist om författarskammen
Alba Mogensen.Foto: Alexander Mahmoud / Wahlström & Widstrand
”Hon den roliga”.
Martina Montelius. Foto: OLLE SPORRONG

Av en roman krävs mer än tragedier, bråk och upplösningar. 

Martina Montelius saknar den litterära nerven i Alba Mogensens debutroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En tidig morgon på vad som kan vara världens, eller åtminstone Skånes, vackraste väg, förändras 19-åriga Joans liv. Åtminstone temporärt. En bil kör på henne bakifrån och hon blir liggande på marken, sedan på sjukhus, till sist hemma i lägenheten hon delar med vännen Maccen. 

Vänskapen dem emellan är det bärande temat i Alba Mogensens debutroman ”Hon den roliga” – och dess främsta existensberättigande. Bristen på djupare vänskapsskildringar i litteraturen är, Elena Ferrante till trots, fortfarande påtaglig. Här är det den, och skadorna den ådrar sig efter bilolyckan, som äger scenen, utan den amorösa cirkelgångens upptrampade ärrbildning. 

Små språkfel och problematisk meningsbyggnad tycks vara världsliga saker för dagens förlag, så länge det dramaturgiska skelettet följer uppmaningarna från tidningen Skriva.

Joan och Maccen kämpar tillsammans med hennes kropps motsträvighet i läkningsprocessen; han blir hennes vårdare, och hennes enda trygghet i en tillvaro som på ett ögonblick förändrats till oigenkännlighet. Maccen har också sin egen berättelse, i klassiskt upplägg med alternerande perspektiv. 

Men boken är skriven som vore den vita skåpluckor utan handtag. Mogensen, till vardags journalist, kan det så många begynnande författare kan: hålla koll på sin text, så den inte sliter sig. Språket är den svenska vi kommit att vänja oss vid de senaste decennierna. Små språkfel och problematisk meningsbyggnad tycks vara världsliga saker för dagens förlag, så länge det dramaturgiska skelettet följer uppmaningarna från tidningen Skriva. En berättelse med konflikter och en dramatisk kärna kan bli publicerbar med endast dessa ingredienser – men varför ska läsaren läsa, egentligen? 

Vi kan föreställa oss alla möjliga tragedier, bråk och lösningar böcker förutan. En bok behöver något utöver detta – en fasa, förundran eller längtan som tvingar orden att hoppa över skaklarna och skena, med författaren som dirigent snarare än välklädd dressyrryttare. 

'Hon den roliga' är bearbetad på ett sätt som placerar den snubblande nära ridskolehästens sorgliga öde, med skumpande sjuåring i sadeln och en gammal äppelbit i truten.

De riktigt erfarna berättarna kan få sitt språk att löddra, skria och förtvivlat tugga på bettet efter sagans behov, utan att läsaren ser hur det går till. Där kan man inte vara från början, men ”Hon den roliga” är bearbetad på ett sätt som placerar den snubblande nära ridskolehästens sorgliga öde, med skumpande sjuåring i sadeln och en gammal äppelbit i truten. 

Varje reflektion över hur nära döden Joan faktiskt varit, varje antydan om fara i moderns omsorger om sin halvvuxna dotter, varje drogtripp och ragg som Maccen lägger under sig, tycks frambesvärjd ur en instruktionsmanual. Observera: ”tycks”. Jag vet inte hur den här boken växte fram. Men jag känner vad jag famlar efter när jag läser: svaret på varför detta måste berättas i en bok. 

ROMAN

ALBA MOGENSEN

Hon den roliga

Wahlström & Widstrand, 266 s. 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är romanen ”Avlivningskliniken Tusenskönan”

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.