Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon råkar visa att samtidskonst är passé

Maria Lind.
Foto: Maja Suslin/TT / TT NYHETSBYRÅN
Therese Bohman.
Foto: YLWA YNGVESSON.

Maria Lind har skrivit en översikt om den samtida konstscenen i ”Konstringar”.

Therese Bohman tröttnar på en bok som mest av allt lyckas bevisa hur tråkig konsten blivit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det brukar vara svårt att se de utmärkande dragen i tiden man lever i. Ofta blir de tydliga först när man fått distans till dem. Kläder som man uppfattade som tidlösa och klassiska för tjugo år sedan framträder i backspegeln som oerhört präglade av sin tid.

Konsten rör sig dock betydligt långsammare än modet. När Maria Lind nu gett sig på ett slags översikt över samtidskonsten i en bok med den dubbeltydiga titeln ”Konstringar” blir det uppenbart att den har sett ungefär likadan ut i minst tjugo år.

Lind har en gedigen meritlista från konstvärlden: hon har arbetat på Moderna museet och varit chef vid Tensta konsthall, haft internationella jobb som på Kunstverein i München och Bard College i New York, samt varit verksam som curator vid konstevenemang över hela världen. Nu är hon Sveriges kulturråd i Moskva.

”Konstringar” hänger tätt ihop med Linds egen karriär. Boken består av presentationer av tjugo konstverk från 2000-talet, varav många är av konstnärer som hon arbetat med. Ett antal har kopplingar till Tensta konsthall, som det fortfarande pågående ”The Silent University” av bland andra Ahmet Öğüt, eller Goldin+Sennebys projekt ”Headless”. Andra konstnärer – som Walid Raad, Zhou Tao och Dale Harding – har hon kommit i kontakt med vid internationella uppdrag. 

Detsamma kunde sägas om alla som tog fyrans buss i tisdags morse.

Trots det blir texterna sällan särskilt personliga. Man får intrycket att om Lind hade råkat jobba med andra konstnärer, så hade det varit dessa som presenterats i boken. Kapitlen är skrivna som presentationstexter på konstinstitutioner brukar vara: De är refererande, sakliga, behärskat positiva och förmedlar att detta är intressant och viktig konst, men det förblir ofta lite oklart varför. 

”Samtidigt är ljuset kanske det viktigaste i utställningen i Paris”, heter det till exempel om ett verk av bland andra Philippe Parreno. ”Det tänds och släcks, bländar och tydliggör, och blir en förutsättning för en annan betydande sida – att besöka en utställning utgör i sig en upplevelse vi delar med andra, en gemensam erfarenhet i en fragmenterad tillvaro.” 

Detsamma kunde sägas om alla som tog fyrans buss i tisdags morse.

Fram träder hursomhelst ett tydligt svar på frågan som är bokens undertitel, ”Vad gör samtidskonsten?”. Om man besökt de stora internationella konstutställningarna och biennalerna under 2010-talet känner man igen sig. I samtidskonsten är den enskilde konstnären inte särskilt intressant, och ofta ersatt av en ”arbetsgrupp” eller ”forskningbyrå”. Utställningen är ofta en process, utdragen över både tid och rum, där själva konsten kan låna sin form från till exempel arkiv, eller helt upphöra att vara objekt och i stället bestå av föreläsningsserier, workshops och seminarier. 

Maria Lind av Bernd Krauss.

Ämnena är ofta kapitalismens skadeverkningar, klimathotet, exploatering av naturresurser samt teknik och övervakning, med ett anti-kolonialt perspektiv, ett engagemang i ursprungsbefolkningars och migranters rättigheter samt mänskliga rättigheter i auktoritära stater. Konsten är sällan intuitivt begriplig eller berörande, utan kräver en intellektuell förståelse. Den romantiserar det decentraliserade, flytande och globaliserade och föredrar det gemensamma framför det enskilda. Det talas mycket lite om konstens existentiella innebörd, relationen konsten-individen är helt underordnad relationen konsten-samhället.

Samtidigt är det hela fullt av motsättningar. Det plats- och kulturspecifika, till och med det traditionella, är intressant i samtidskonsten om det kan tillskrivas en radikal potential. Traditioner hos ursprungsbefolkningar har det, men inte traditioner hos majoritetskulturen – inte så mycket beroende på traditionerna i sig. Det viktiga är hur väl berättelsen om dem passar in i samtidskonstens värdegrund. 

En annan paradox är synen på konstnären som geni, vilket brukar betraktas som något ytterst förlegat. Samtidigt är det en föreställning som liksom tar sig in bakvägen i samtidskonsten, tydligast i den konstnärliga forskningen. Där finns lika mycket en syn på konstnären som upphöjd undantagsmänniska, med förmågan att se klarare än den traditionella vetenskapen, som någonsin tidigare i historien.

Istället för att komplicera och nyansera ägnar den sig åt att förenkla och bekräfta.

Maria Linds inställning till konsten som presenteras i ”Konstringar” är dock okritisk och lojal. I ett appendix i slutet på boken skriver hon en snabb men innehållsrik version av konsthistorien, från det moderna genombrottet fram till nu. Om den akademiska konsten, som levde kvar parallellt med impressionism och modernism under det sena 1800- och tidiga 1900-talet, heter det att den ”inte [var] med och drev den konstnärliga utvecklingen framåt. Snarare bevarade den (…) sakernas tillstånd, i konsten och i samhället i stort. Därför är den mer intressant som kulturhistoriskt fenomen än som konst.”

Detsamma kan man nu säga om samtidskonsten. Den har stelnat i en pose och blivit förutsägbar. Istället för att komplicera och nyansera ägnar den sig åt att förenkla och bekräfta: Det är alltid givet på förhand vad man ska tycka, vem som har rätt och fel, vem som är ond och god. 

Värst av allt är att det har gjort konsten tråkig. Om det är något som Linds presentation av samtidskonsten gör tydligt så är det att det är dags för något nytt nu. 


SAKPROSA

Maria Lind

Konstringar. Vad gör samtidskonsten?

Natur & Kultur, 263 s.


Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida.


https://embed.radioplay.io?id=83264&country_iso=se

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.