Bellmans bundis lät inte könsroller stoppa henne

RECENSION. Många författare till historiska romaner har antytt att det är ett arbete för självplågare, jag har för mig att Hilary Mantel formulerat det som att skriva för felfinnare. Historien tycks huggen i sten: därav de föreställda kraven på noggrannhet. Ett försök kan bli en kan evighetsmaskin – i en gripande essä har Alexander Skantze (på 1990-talet bejublad för sina samtidsromaner) berättat om hur han i tio år skrev fruktlöst på en romantrilogi om forntidens Mellanöstern. Av det lärde han att dagens Förlagssverige helst bara brukar genren för att via gårdagen ”penetrera dagens samhälle”. Alltså exempelvis säga vad ej sägas kan (Vilhelm Moberg) eller servera moralkakor (Jan Guillou). 

På senare år har det episka formatet dock gjort något av comeback. Och nu gör Anna Charlotta von Stapelmohr, gift Schröderheim, entré i författaren och litteraturvetaren Carina Burmans nionde roman.

1790, utstött från hovet, sittande på kammaren i havandeskap, fattar trettiosexåriga Anna Charlotta pennan för att summera livet, kärlekarna och sorgerna. Fram tonar en fräck, ironisk röst. I den kan läsaren likväl höra ekon av vår tids högsta kast: närmare bestämt kultur- och rikemanseliterna, dåförtiden rejält sammantvinnade. Anna Charlotta växer upp till ett slags kulturpersonlighet slash Stureplansbrud i snörliv. Som bäste vän räknar hon ”Bella”, självaste Carl Michael Bellman (som Burman tidigare skrivit biografi om). Det bevistas överdådiga mottagningar, frejdiga tornerspel och magiska operor. Inom societeten gick det uppenbarligen att leva loppan även i det feberhärjade post-Stormaktssverige.

Perspektivet växlar mellan ungdomens vilda glädje och det dystrare nuet, då förlossningen hotfullt skrider närmare. Spännande? Trots allt inte alldeles. Anna Charlotta levde på riktigt, boken är den nästintill fullkomligt sanna historien om henne. Det är inte konstigt att Carina Burman sett en tacksam romanperson i henne. Och felfinnarna har föga att hämta, vilket ger berättelsen både innehåll och problem. Det faktakära redovisandet – formliga arméer av nobla titlar och murriga herrgårdsinteriörer spatserar förbi – gör summa summarum romanens första tredjedel framtung. Det tar fart senare, när sexualiteten vaknar upp och döden börjar slå sina lovar kring karaktärerna.

Jag minns inte när jag senast läste en historisk roman som till den milda grad frossade i livets goda.

Vidare har Anna Charlotta en viss ovana att upprepande poängtera saker. Återkommande inflikar hon att hon tappat tråden och måste tillbaka till ämnet. Minst lika ofta skanderar hon hur attraktiv, konstnärlig och chosefri hon alltid varit. En självbelåten berättarröst kan skapa lysande komik, ta bara ofelbara Agnes i Hjalmar Bergmans ”Farmor och Vår Herre”. Här verkar inte det ha varit avsikten, snarare tycks författaren inte lita på sin berättelse utan känner sig nödgad att förklara saker för läsaren.

Nog av. Jag minns inte när jag senast läste en historisk roman som till den milda grad frossade i livets goda; konstens sprudlande vitterhet, naturens skönhet och erotikens bultande eggelse. Anna Charlotta lät inte trånga könsroller hejda hennes omättliga aptit på allt från dikter till karlar.

Och det hedrar Carina Burman att hon delar Skantzes genuina intresse för det förflutna. Hon ser dess egenvärde, och sällar sig till självplågarna som verkligen vill gräva neråt i dammet till just gårdagen.

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressens kultursida. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.