Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bob Marley blev skjuten – sen blev allt ännu värre

Marlon James. Foto: JEFFREY SKEMP / ALBERT BONNIERS
"En kort krönika om sju mord".
Amanda Svensson är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

I Marlon James uppmärksammade "En kort krönika om sju mord" ryms hela Jamaicas moderna historia.

Amanda Svensson läser en imponerande författare men hoppas att han väljer ett kortare format till nästa roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Som alla författare som någonsin yttrat dem vet, finns det nästan inget som gör litterära förläggare så nervösa som orden ”jag jobbar på en polyfon roman”. 

Att skriva med flera berättarröster är erkänt svårt, eftersom den vanliga författarblindheten (det där som gör att man glömmer att en läsare inte, som man själv, har varenda detalj i texten inbränd på näthinnan ) fördubblas med varje ny stämma som introduceras. 

En roman med många, snabbt skiftande röster blir enkelt uttryck ofta rörig och rösterna svåra att urskilja. Ibland är det själva poängen – man vill berätta kollektivets historia – men det är lika ofta resultatet av ett stilistiskt övermod och en övertro på läsarens förmåga att engagera sig i en hel massa individuella historier inom ramen för samma berättelse. 

En kollektiv historia

Marlon James, född 1970 i Jamaica, belönades 2015 med det prestigefyllda Man Booker Prize för mastodontromanen med det självironiska namnet "En kort krönika över sju mord" (den är alltså 752 sidor lång). 

Det är en roman med fler än femton olika jagberättare och ett myller av bifigurer som sträcker sig över tre decennier. Ambitionsnivån är skyhög – James vill nämligen både berätta en kollektiv historia, och få läsaren att engagera sig i, åtminstone en del av, de enskilda karaktärernas liv och dåd (och död). 

På ett ställe i romanen beskriver en amerikansk journalist för en gangster hur en bra historia vid något tillfälle måste breddas, från det individuella ödet till den stora bilden. Man kan säga att James gör tvärtom: Han börjar med den stora bilden, och zoomar i takt med romanens gång allt närmre in på ett fåtal människor av kött och blod. 

 

LÄS MER – Amanda Svensson: Édouard Louis har skrivit en briljant roman

Bob Marley

Den stora bilden är här, något förenklat, tvådelad – dels handlar det om Jamaicas politiskt turbulenta år under 1960 och -70-talen, då det socialistiska People’s National Party och det konservativa Jamaica Labour Party slogs om makten över det nyligen självständiga landet, samtidigt som flera utländska intressen, inte minst USA, försökte använda ön som spelpjäs på den internationella scenen. 

Dels handlar det om den gängkriminalitet och droghandel som utvecklades under samma tid, delvis född och understödd av samma politiska intressen. Romanens epicentrum är det mytomspunna mordförsöket på Bob Marley (i romanen av oklara skäl genomgående kallad Sångaren) 1976, då världsstjärnan sköts i sitt eget hem bara några dagar innan han skulle uppträda på fredskonserten ”Smile Jamaica” – ett arrangemang utlyst av den kontroversielle vänsterpresidenten Manuel Manley för att lätta de politiska spänningarna i landet. 

New York

I James fiktiva återberättande av händerna kring och efter dådet fungerar skjutningen som en vattendelare i kriget mellan två rivaliserande gäng, och får konsekvenser som sträcker sig ända till 1980-talets New York. 

Inramar den stora bilden gör våldet – gängvåld, kvinnovåld, sexuellt våld, politiskt våld, polisvåld… James staplar den ena explicita våldsscenen på den andra med dokumentär noggrannhet och eskalerande detaljrikedom så att läsaren inte tillåts bli avtrubbad. 

 

LÄS MER: Amanda Svensson läser Roberto Bolaño och hittar en ledtråd till ett självporträtt

 

En avtrubbningseffekt kan dock inte undvikas när det kommer till de mer prosaiska delarna av gängkrigen, som trots allt är den något svajiga grundbalk på vilken resten av romanen rent dramaturgiskt vilar – det blir med tiden svårt att hålla ordning på vem som sköt vem och varför, vilka vapen som försvann i vilken transaktion och vem som sitter i fängelse när. 

 

Det bög- och kvinnohat som frodas i en machokultur är ett genomgående tema i romanen.

 

I stället hänger jag upp läsningen på de mer tydligt tecknade figurer vars liv påverkas av gängen: systrarna Kim och Nina som ser saker de inte borde se och tvingas anta nya identiteter, den lite clownaktige musikjournalisten som snubblar över sitt livs story, den småklumpige gängmedlemmen Weeper som kämpar med att acceptera sig själv som homosexuell. 

Det bög- och kvinnohat som frodas i en machokultur är ett genomgående tema i romanen, liksom frågan om den jamaicanska identiteten. Hur är en riktig jamaican? Ligger det kanske i språket? 

Gangsterdrama

James har fått beröm för hur han skickligt och sömlöst hoppar mellan olika typer av engelska – från bred amerikanska till lika bred jamaicansk patois –  vilket dessvärre, oundvikligen, försvinner något i översättningen. 

Niclas Hval har dock gjort ett imponerande och tonsäkert jobb, med stort fokus på att behålla mycket av de markörer som signallera ett jamaicanskt språkbruk. Det är tur att översättningen är god, för det är i språket, liksom i de enskilda episoderna och skildringarna av människoöden, som James excellerar. 

Jag är däremot inte säker på att den Pynchondoftande kombinationen av gangsterdrama och postmodern mastodontroman verkligen är hans bästa form. 

 

LÄS MER – Amanda Svensson: Därför vittnar jag om kulturprofilen

 

 

ROMAN

MARLON JAMES

En kort krönika om sju mord

Översättning Niclas Hval

Bonniers, 752 s.

 

 

Amanda Svensson är författare och översättare och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Amanda Svensson här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!