Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Blybröllop" bjuder på giftig underhållning

BÅDE OCH. Sara Paborns roman är rolig och intelligent. Foto: SAMUEL UNÉUS
"Blybröllop".

I Sara Paborns "Blybröllop" får hjältinnan nog av sin gnälliga man och tar honom av daga.

Annina Rabe läser en författare som äntligen smälter samman alla sina talanger. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag 2011 recenserade Sara Paborns andra roman ”Tuppen och havet” undrade jag vilken väg författaren skulle ta härnäst. Skulle hon gå vidare mot mer renodlad underhållningslitteratur i den feelgood-genre som hon redan i samband med debuten "Släktfeber" beskylldes för att tillhöra? Eller skulle hon fortsätta odla det svartsynta och galghumoristiska stråk som hon också gjorde sig känd för med de första romanerna?

 

LÄS MER: Nils Schwartz kallar "Släktfeber" en humoresk med karikatyrer 

 

Efter en tredje lite vacklande roman, "En eller annan väg", är hon nu tillbaka med ”Blybröllop”. Och här är det inte fråga om ”antingen eller” utan ”både och”. 

”Blybröllop” är förvisso en underhållningsroman, om man med en sådan menar att den är lättillgänglig, ofta rolig och lämnar stort utrymme för identifikation. Men den är också mörk, intelligent och med ett tyngre existentiellt tema i botten.

Ett eget rum

Irene är en bibliotekarie i 60-årsåldern som i nästan 40 år varit gift med en förödande elak och tråkig karl, kabelmontören Horst. 

Horsts enda intresse är just kablar och ljudanläggningar, och dessa breder ut sig mer och mer i deras hem. 

Irene har tålmodigt ställt upp på den klassiska kvinnorollen som maka och mor i alla år, och nu vid 60+ är det enda hon längtar efter ett eget utrymme, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse. 

När hon en dag upptäcker att Horst kastat bort flera lådor med hennes älskade böcker får hon nog och bestämmer sig för att helt enkelt ta honom av daga. 

 

LÄS MER: Aase Berg läser "Tuppen och havet" 

 

Hon lyckas skapa ett giftigt socker med hjälp av blytyngder och förgiftar honom gradvis och långsamt.

Giftkokerskan njuter av livet

Om man ska läsa detta som en någorlunda realistisk berättelse krävs att man ser genom fingrarna med vissa oundvikliga frågor. 

Den mest grundläggande – som inte förklaras särskilt utförligt – är förstås varför Irene nödvändigtvis måste ha ihjäl Horst. Räcker det inte med att skilja sig? Om hon drevs av hat vore det en sak, men Irene hatar inte Horst.

Hon är bara så innerligen trött på honom. Han är också skildrad som en sällsynt osympatisk typ – inte förrän framåt slutet ger Paborn honom några förmildrande egenskaper. 

 

LÄS MER: Hanna Johansson om Paborns "En eller annan väg"

 

Det är förstås nödvändigt att göra honom så tråkig – hela historien skulle falla samman om vi började känna sympati för honom.

I takt med att Horst försvagas växer Irene. Hon går passionerat in i sin nya roll som amatörkemist och giftkokerska, hon erövrar utrymme efter utrymme. Hon lär sig njuta av livet.

Ger röst åt mängder av medelålders kvinnor

Det jag gillar med den här berättelsen är att den faktiskt är rätt skamlös på riktigt. Paborn berättar om Irenes mordplaner utan att moralisera, och dessutom ofta brutalt roligt. 

Men tro för all del inte att Paborn inte menar allvar med denna tillspetsade berättelse. Genom Irene ges röst åt mängder av medelålders kvinnor som är trötta på att osynliggöras; i yrkeslivet och i stendöda äktenskap. 

Kvinnor som bara drömmer om frihet och ett eget rum. Låt vara att de inte skulle gå lika långt som Irene för att uppnå det. Men tur är väl det.

 

 

ROMAN

Sara Paborn

Blybröllop

Brombergs, 231 s.

 

 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.