Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bloomsbury-gruppen var sin tids familjen Wahlgren

Virginia Woolf var en av Bloomsbury-gruppens mest framstående medlemmar. Foto: TV 2 DANMARK / OKÄND
Uppbyggd interiör från huset Charleston, där Vanessa Bell och Duncan Grant levde. Foto: JEAN-BAPTISTE BERANGER / ARTIPELAG
Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: THEO ELIAS LUNDGREN
"Studland Beach" av Vanessa Bell. Foto: TATE / TATE IMAGES / ARTIPELAG

För över 100 år sedan levde Bloomsbury-gruppen ett omsusat liv av konst, partnerbyten och våghalsiga tankar.

Therese Bohman ser en utställning om en självupptagen samling människor vars liv var en handelsvara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST & LITTERATUR | RECENSION. Det är något mycket fascinerande med både konstnärsgrupper och de mekanismer som gör att de skapas. De tyska romantikerna, prerafaeliterna och konstnärskretsarna i Montmartre är alla exempel på hur det kan uppstå en energi och dynamik när starka viljor och begåvningar sammanfaller i tid och rum.

Nästan alltid tycks de bildas som en motreaktion. För Bloomsbury-gruppen, verksamma under 1900-talets första decennier, kom energin till stor del ur ett avståndstagande från den viktorianska eran. Den framstod som instängd och murrig, pryd på ytan men byggd på dubbelmoral. I stället blev det livsbejakande, lekfulla och ärliga idealen att sträva efter. I stadsdelen Bloomsbury i London kom en löst sammansatt grupp att göra just det, medan de diskuterade konst och politik, drack te och blev kära i varandra.

Virginia Woolf

Bloomsburygruppens mest kända medlem i dag är Virginia Woolf, som var gift med Leonard Woolf, med vilken hon drev det radikala bokförlaget Hogarth Press, vars bokomslag ofta designades av Virginias syster Vanessa Bell, som först var ihop med konstkritikern Clive Bell, och sedan levde tillsammans Duncan Grant, som kom in i kretsen genom sin relation med ekonomen John Maynard Keynes, men innan dess hade en relation med historikern Lytton Strachey, som levde med konstnären Dora Carrington

Och så vidare. Persongalleriet består av idel excentriker, relationerna var lika frigjorda som konsten de utövade.

Duncan Grant och Maynard Keynes. Foto: HOUGHTON LIBRARY, HARVARD UNIVERSITY / ARTIPELAG

På Artipelags ”Bloomsbury spirit” har man koncentrerat sig på att fånga just Bloomsburygruppens lekfulla själ. Förutom ett litet rum med måleri består utställningen mest av miljöer, som med varierande resultat försöker att återskapa till exempel stamstället Cadena café och Vanessa Bells och Duncan Grants bostad Charleston, som var en samlingspunkt för kretsen. Dessutom presenteras heminredning, trädgårdsdesign, bokformgivning… Bloomsburygruppens medlemmar utgjorde en multibegåvad skara. 

 

LÄS MER – Therese Bohman: Därför har historiens mäktiga män framhävt sina kön

Carl och Karin Larsson

I Ingela Linds ”Ta sig frihet”, inofficiell katalog till utställningen (som Lind även varit gästkurator för), betonas de inspirationskällor och tankegångar som genomsyrade gruppens aktiviteter. De stod nära den indiska kulturen, hämtade intryck från Ryska baletten och förespråkade sinnlighet och kroppslighet. 

Lind kallar det en mjuk modernism, i jämförelse med den hårdare, ingenjörsmässiga och mer macho version som utvecklades på Bauhausskolan och av Le Corbusier och som fick genomslag i Sverige. Bredvid den framstår Bloomsburygruppen närmast som ett gäng hippies som målade blommor överallt, gillade kollektivism, storfamiljer och att klä ut sig och leka. 

Måleriet som skapades i gruppen är ojämnt och ärligt talat inte speciellt imponerande. Mer stabilt är det som producerades inom ramen för designkollektivet Omega workshops: möbler, tyger, mattor och mode. Där fanns i tidens anda en tanke om demokratisk design som (om än via Arts and crafts-rörelsen och Carl och Karin Larssons Sundborn) leder vidare rakt in i det svenska 1900-talet, med ”Vackrare vardagsvara”, ”Skönhet för alla”, folkhem och funktionalism. 

Design av Roger Fry för Omega Workshops (bilden är beskuren). Foto: VICTORIA AND ALBERT MUSEUM / ARTIPELAG

Självupptagna vuxna

Men Omega workshops hade inget folkuppfostrande uppsåt. De ville ha det vackert och roligt, punkt slut – om färgen flagnade efter ett tag var inte så noga, om något var äkta eller falskt spelade inte så stor roll, om ett bord från 1700-talet kunde tänkas bli snyggare med lite blommönster testade man att måla det, och blev det inte så lyckad gick det ju att måla över igen.  

Det kan låta sympatiskt, icke-auktoritärt och icke-materialistiskt, men lika gärna bortskämt och oansvarigt. För det är lätt att leva bohemliv när man är gedigen övre kulturmedelklass och det är ett val bland många andra val man hade kunnat göra, liksom det är kul med flagnande färg om den inte bara gör att man känner sig fattig. 

Så känner jag inför en hel del som presenteras på ”Bloomsbury spirit”, från soffkuddar till tankegods: det låter bra och är fantastiskt snyggt, men trots alla anspråk på frigjordhet känns det – paradoxalt nog – ofta inskränkt och världsfrånvänt. Det vilar något lite unket självupptaget över alltsammans, över denna samling njutningslystna vuxna människor som ville förverkliga sig själva ända in i varje skrymsle av livet.

Kakelugnen i Duncan Grants ateljé i huset i Charleston. Foto: FRIDA ANDERSSON / ARTIPELAG

Pernilla Wahlgren

”Levnadskonst” kallar Ingela Lind det Bloomsburygruppen ägnade sig åt, som om själva tillvaron var ett konstverk. Kanske är det så Bloomsburygruppen är verkligt relevant i dag: som ett tidigt exempel på livsstil som handelsvara, något som i dag genomsyrar både medieutbud och inredningsideal. Från ”Wahlgrens värld” till ”Husdrömmar” och influencers som bjuder exakt lagom mycket på sig själva, sina hem och privatliv. 

En saluförd tillvaro, genomestetiserad, lätt att både avundas och romantisera. Men bakom Bloomsburygruppens glatt fladdrande och vackra blommiga draperier fanns psykisk sjukdom, olycklig kärlek, svartsjuka och självmord. 

Kanske var det där avståndstagandet från viktorianismen inte alltid så stort som man ville tro.

 

LÄS MER – Therese Bohman: Det finns visst en medieelit

 

 

KONST

BLOOMSBURY SPIRIT

Artipelag, Stockholm

Till 30/9

 

SAKPROSA

INGELA LIND

Ta sig frihet

Albert Bonniers, 280 s. 

 

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Aftonland".

Läs fler texter av Therese Bohman här.

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Gunilla Brodrej och Margareta Sörenson om teatermannen Benny Fredriksson.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!