Blodigt allvar på Moderna museet

KONST | RECENSION. På ett laminatgolv i marmorimitation i Moderna museets stora utställningsrum mynnar en smal plastslang ut i ett par illrosa pölar. En ”blodliknande fläck”, står det i utställningsprogrammet. 

Det krävs en del generositet för att likna dem vid blod. Men det finns en sorgsen poesi där, blodet är lika uppenbart falskt som marmorgolvet i plast. Själva vätskan är en brygd av te, socker och koschenill, ett färgämne som utvinns ur sköldlöss och används för att ge röd färg åt bland annat godis och smink. 

Kolonial plundring

Alla dessa beståndsdelar har genom historien varit föremål för kolonial handel och plundring.

Fläckarna på marmorgolvet är slutstationen för Candice Lins verk ”System for a stain”, som börjar på motsatt sida av utställningen med att vätskan kokas, destilleras och med ett lätt gurglande pumpas ut genom rummet i ett rör. Det är ett av de samtida verken i ”Manipulera världen – aktivera Öyvind Fahlström”, sammanställd av Fredrik Liew och konstnärsduon Simon Goldin och Jakob Senneby. 

Öyvind Fahlström

Fyra verk av Öyvind Fahlström (1928–1976), den enda svenska stjärnan på 1900-talets konsthimmel, ger förutsättningarna. Eller rättare sagt spelplanen – Fahlström använde sig ofta av just sällskapsspelet som form för sina variabla verk och i likhet med honom intresserar sig de 28 samtida konstnärerna för maktförhållanden, iscensättning, ekonomi och produktion.

Här vill jag göra ett bokstavligt inpass apropå spelanalogin. I påskas försökte jag och några vänner spela Nya finans. Det gick fruktansvärt dåligt. Vi höll på i flera timmar, drack mer och mer vin, gick ut för att röka och sa ”gå du åt min pjäs om det hinner bli min tur, det spelar ingen roll vad jag hamnar på för ruta”, läste reglerna om och om igen utan att bli det minsta klokare. 

LÄS MER – Hanna Johansson: Hos Gerda Wegener är den lesbiska lyckan radikal

Monopol

När jag spelade Monopol som barn förlorade jag alltid, för jag var mest intresserad av gatornas namn och känslorna de väckte, hur låtsaspengarna såg ut, de märkliga spelpjäserna i tenn.

Samma känsla infinner sig på ”Manipulera världen”. Efter en god stunds ärliga försök tänker jag att jag inte förstår reglerna. Spelpjäserna är mer intressanta än planen. Sirous Namazis fantastiska ”Chandelier/Sink/Refrigerator/Stairs” består av reproduktioner ur minnet av det barndomshem som ödelades under iranska revolutionen och bär på ett återhållet vemod. 

Katarina Pirak Sikkus ”Gállok-Kallak”, en vit duk utlagd under en demonstration mot provsprängningar för mineralutvinning utanför Jokkmokk, är ett fysiskt vittnesmål om motstånd.

Det finns här ett par exempel på bra verk som jag är tacksam att få ta del av. Om världen är en spelplan låter jag vara osagt.

LÄS MER – Hanna Johansson: Jan Guillou glider på sanningen

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.