Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Blåögd storm

REVAN I GEMENSKAPEN. Sedan järnrören kom in i riksdagen befinner vi oss i ett konstant uppvaknande, skriver Lawen Mohtadi. Foto: Lisa Mattisson

Reaktionerna på Jonas Hassen Khemiris öppna brev inger både hopp och förtvivlan.
Lawen Mohtadi om ett sönderfallande samhälle och den hycklande och yrvakna eliten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Biblioteket har brunnit. Jag tittar in genom de svedda fönstren. Sotigt golv, brända hyllor.

Sävjaskolan i Uppsala. Jag har minnen härifrån. En gång la jag mig i soffan och satte upp skorna mot tyget. Precis då gick Birgitta förbi. Hon bad mig ta ner fötterna. Jag skämdes. Varför hade jag gjort så? Det var min skola, det var mitt bibliotek. Birgitta var vår bibliotekarie.

Här gick jag och mina yngre bröder i skolan och här arbetar vår mamma på lågstadiet. När man promenerar med henne genom Sävja vinkar människor från andra sidan gatan. Stora, breda pojkar frågar om hon mår bra. Ibland berättar mamma något om dem.

Som en pojke. Han tyckte om den tid på dagen då det var mellanmål på fritids. Ofta satt han kvar vid bordet efter att de andra barnen hade sprungit ut. Mamma med sitt te och han med sina mackor, delande en stund tystnad tillsammans. När hushållsosten nästan var helt slut skar hon omsorgsfullt upp de sista bitarna åt honom. Du är bästa fröken, sa pojken och mumsade vidare på sin limpsmörgås. Titta på honom nu, säger mamma och vinklar sin hand mot himlen för att visa hur lång han har blivit.

Mamma lånade ofta hem böcker från biblioteket. Romaner på persiska, hennes skolspråk. Mest tycker hon om släktkrönikor. Familjer i uppgång och fall.

Allt skrivande är liv. Allt skrivande vill överbrygga avståndet.

 

Det hände förra veckan. "Bästa Beatrice Ask", började texten. Sen hände något som ingen riktigt kan förklara.

Jag har två röster i huvudet. En som vill se hoppet. Kanske är höstens vansinne äntligen över. Kanske ska vi slippa vakna och varje vecka få vår mänsklighet debatterad på nya kreativa sätt. Jag vill tro att en ny längtan bryter fram. Nya röster, gamla röster, röster som inte är rädda för att säga de enkla sakerna. De svåra sakerna.

Röst nummer två i huvudet. Jag tror inte på er. Jag tror inte att ni inte visste.

År efter år har människor berättat. Om hur de blir förföljda i butiker, om vårdslösheten med vissa kroppar, om blickarna som inte säger något men som säger allt. Ni har alltid vetat. Vad ni inte visste var att det också händer författare. Det händer oss värdiga, när ni trodde att det bara händer dem som får skylla sig själva. De med brytning, de med fel kläder, de som inte bor i viktiga områden. Jag pratar inte bara om polisbrutalitet.

Författaren Bodil Malmsten: " Jonas Hassen Khemiri. Foto: Foto: David Lundberg Khemiris text, jag finner inte ord. Han är värd ett bättre omdöme än vad vi kan komma på." (DN 15/3). Varför känns det som att hon överkompenserar? Har hon aldrig tidigare läst om erfarenheter av rasism? Om den spricka som uppstår i ens inre, om den beredskap man utvecklar, om den skam man lägger på sig själv. Hur kan man ha bott tio år i Frankrike utan att ha kommit i kontakt med detta?

Allting går så fort nu.

 

Sedan järnrören i riksdagen befinner vi oss i ett konstant uppvaknande.

Vi har en minister som har gjort det till sin arbetsuppgift att attackera flyktingar och migranter. Han går på dem med mest värdighet, men med minst chans att svara tillbaka.

Tobias Billström har sitt eget sätt. Det går ut på att vända på allting. Till Niklas Orrenius i DN säger han, på tal om gymnasieutbildning för barn utan papper: "Vänta lite. Vänd på resonemanget. Diskussionen måste ju snarare utgå ifrån: om du ska ha en ny rättighet - varför ska du ha den rättigheten?"

Ja, varför? Motivera gärna.

Ministern säger också att vi ("vi") förleds att tro att gömda människor bor hos en trevlig, blond dam som vill hjälpa till, när de i själva verket göms av bruna och svarta människor.

 

Det människoförakt som ryms i denna enda mening. Alla blickar som denna mening är menade att förstöra. Och ett slutgiltigt avskiljande. Om svarta och bruna människor kan man säga vad som helst. Vad är konsekvenserna?

All text vill levandegöra något.

Jag läser ett reportage om en kvinna som ber om pengar på Stockholms gator. Hon visar upp ett fotografi på sin handikappade dotter, ett barn i behov av vård. Texten frågar mig: "Men stämmer det verkligen?"

Jag vägrar att texten ska fråga mig det. Jag vägrar att den kvinnan ska få liv genom den frågan.

Biblioteket var den enda mötesplatsen i Sävja. Här bor tiotusen människor. Samtidigt som jag skriver det här, en iskall söndagskväll, hålls ett möte på skolan. Fyra ungdomar har samlat sig. Som många andra människor över hela Sverige vill de vara med och bygga upp sitt område. Till mötet har de lyckats fixa bullar från ett bageri och Icabutiken i området har skänkt saft. I deras Facebookgrupp kommer ett meddelande strax före utsatt tid. "Mötet är flyttat till samlingssalen. Den tar endast 150 pers. Då gäller det att den som vill vara med kommer dit i tid."

Det finns unga som inte känner till något annat. Ett samhälle som säljer ut det gemensamma är det normala. De måste hitta sitt eget språk, ett språk för en annan värld.

För 16 år sedan flyttade jag härifrån. De som organiserar sig bor och lever här nu. Det är en annan tid, men något har vi gemensamt. Hur vi fyllde kvällarna på ett speciellt sätt.

Alla böcker i branden förstördes. Förutom dem som var utlånade just då. De undkom.

 

Journalisten Lawen Mohtadi bokdebuterade förra året med den uppmärksammade "Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon". Hon blev nyligen den första mottagaren av Sara Lidman-priset.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!