Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Black lives matter skulle inte finnas utan svarta kvinnor

Demonstration för Breonna Taylor.Foto: USA TODAY Network / SipaUSA
Black lives matter-demonstration.Foto: Christoph Soeder / DPA
Patrisse Cullors, Alicia Garza och Opal Tometi.

Historiskt sett har medborgarrättsrörelsen letts av karismatiska män.

Juliet Atto ser en ny typ av organisation utvecklas i Black lives matter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Patrisse Cullors, Alicia Garza och Opal Tometi. Tre namn som för många är okända, trots att rörelsen de startade för sju år sedan är global. Grundarna av Black lives matter-rörelsen är tre svarta kvinnor, varav två av dem, Cullors och Garza, också är queera. De har gjort det medvetna valet att inte utmärka sig själva som individer och uppfylla den klassiska ”karismatiska ledare”-rollen som betecknade 50- och 60-talets medborgarrättsrörelse. En roll som oftast söktes av, och gavs till, heterosexuella svarta män. 

På Black lives matters hemsida står det att rörelsen har som syfte att bryta sig loss från de normer som präglade de svarta frihetsrörelserna som kom innan: ”Svarta frihetsrörelser i det här landet har skapat plats, utrymme och ledarskap främst för svarta heterosexuella cis-män – vilket har lämnat kvinnor, queer- och transpersoner och andra antingen utanför rörelsen eller i bakgrunden för att föra arbetet framåt med lite eller inget erkännande.” 

Det ligger i den mänskliga naturen att vilja ha en tydlig ledare att följa. Dessa messiasliknande karaktärer är nästan alltid ego-drivna män som lever för strålkastarljuset medan kvinnor och hbtq-personer bygger scenen de står på. Även om Black lives matter-rörelsen har som avsedd verkan att stå upp för alla svarta liv genom att ”belysa de oerhörda sätt som svarta kvinnor, speciellt svarta transkvinnor, blir diskriminerade på” och ”centrera de som har blivit marginaliserade inom svarta frihetsrörelser”, så har det sett annorlunda ut i praktiken. 

Precis som vi vill ha en manlig ledare att följa så vill vi ha ett manligt offer att sörja.

Gatorna fylls inte av demonstranter i uppror när svarta kvinnor mördas. Det har uppmärksammats på sociala medier den senaste tiden i samband med mordet på Breonna Taylor, en ung svart kvinna som sköts ihjäl av vita poliser i sin egen säng. Ett mord som skedde över en månad innan George Floyds och med mördare som i skrivande stund fortfarande går fria. Precis som att vi vill ha en manlig ledare att följa så vill vi ha ett manligt offer att sörja. 

Tystnaden kring svarta kvinnor vars liv har tagits ifrån dem är som mest våldsam när det gäller transkvinnor. Feministiska rörelser, hbtq-rörelser och antirasistiska rörelser har svikit svarta transkvinnor, som oftast är de mest utsatta i samhället. I USA har över 20 transpersoner mördats bara i år och majoriteten av dem är svarta transkvinnor. Efter mordet på två svarta transkvinnor i juni, Dominique Fells och Riah Milton, samlades flera tusentals människor i New York och andra städer i USA under parollen Black trans lives matter.

Det är inte bara våld från rättsväsendet som svarta kvinnor och hbtq-personer utsätts för, utan våld som gång på gång sker i händerna på svarta heterosexuella cismän. För att alla svarta liv ska spela roll kan det inte bara finnas utrymme att prata om den antisvarta rasismen utan också transhatet, homofobin och misogynin som förekommer i samhället i stort och därmed även inom svarta communityn och motståndsrörelser. 

Rörelsen hålls vid liv av folk vars namn säkert aldrig kommer att stå i historieböcker, men som gör det viktiga arbetet med att organisera sig lokalt och stärka sina communityn.

Våldet mot och exkluderingen av svarta kvinnor och hbtq-personer rotar sig i samma rasistiska ideal som avhumaniserar och förtrycker alla svarta personer. Samma rasistiska ideal som vi kämpar emot. Samma rasistiska ideal som vi ändå upprätthåller. 

Det skulle inte finnas en Black lives matter-rörelse utan svarta hbtq-personer och kvinnor, varken i USA eller här hemma. Den allra första Black lives matter-demonstrationen i Sverige anordnades den 28 juli 2016 på Sergels torg i Stockholm av Marie Gaye och hennes kompisgäng av unga svarta tjejer. Under årets protester tvärs över landet samlades över 2000 personer i Göteborg, tack vare de svarta kvinnorna Aron Zahran, Ida Isatou Svenungsson, Ismaila Jallow, Jennifer Sandén Smith, Mam-Yandeh Gaye, Segal Mohamed, Nontokozo Tshabalala, Roda Hassan, Vanessa Ansah-Pewudie och Veronica Odetunde

Rörelsen hålls vid liv av folk vars namn säkert aldrig kommer att stå i historieböcker, men som gör det viktiga arbetet med att organisera lokalt och stärka sina communityn. Den svarta lesbiska poeten och aktivisten Audre Lorde sa: ”There is no such thing as a single-issue struggle because we do not live single-issue lives”. Svarta hbtq-personer förstår detta bättre än de flesta. Då vi vanligtvis befinner oss längst ner i maktordningen, innebär ett fokus på våra liv och frågor en förbättring inte bara för alla svarta personer men i förlängningen alla människor. 

Juliet Atto är skribent, redaktör och journalist.