Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Björnbusen

Burres pappa - inget offer. Foto: Egmont

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I en sliten fåtölj sitter en överviktig man och läser en travtidning. På golvet: en urdrucken ölflaska. En typisk bild av Burres pappa.

Burre - som i början kallades "Bus-Burre" - går i samma klass som trillingarna Nalle-Maja, Brum och Teddy. Med honom gjorde socialrealismen entré i Bamses värld. Burre är tveklöst vad Susanna Alakoski skulle beskriva som ett av barnfattigdomens offer.

Och helt klart är det synd om Burre. Hans pappa bryr sig bara om ölen och travet. Hans mamma har inte tid eller ork att vara riktigt närvarande eftersom hon måste städa Krösus Sorks varuhus och försörja familjen. Utanförskapet gör ont.

Men Burres pappa. När jag bläddrar igenom några årgångar Bamse är det gång på gång inför honom jag stannar upp. Med sin skäggstubb, rutiga skjorta och allmänt tölpaktiga stil är han en trött nidbild av arbetarklass på glid.

Det är något som inte stämmer. För visst har Bamse rykte om sig att vara en vänstertidning, ett hatobjekt för generationer av ungmoderater?

På 1970-talet var Bamse en tecknad progglåt för barn. I Krösus Sork skapade Rune Andréasson en direktör som till skillnad från Joakim von Anka är ond på riktigt. Och dåtidens benhårda tro på att kriminella kunde omvändas bara man gav dem en vettig chans gestaltades genom att seriens egen Clark Olofsson, Vargen, blev snäll så fort han fick vara med och sköta om en ridhäst.

Det senaste decenniet har Bamse fortsatt spegla sin tid.

Nina Kanin har blivit skjutjärnsjournalist och ger sig ut på egna äventyr, medan Lille Skutt stannar hemma med sonen (som har adhd). En regnbågsfamilj - två killar och en liten kaninunge - har fått en betydande roll. Brummelisa är numera egen företagare.

Så sett är det logiskt att också en alkoholiserad, arbetslös - utförsäkrad? - man fått en roll i serien. Mer oväntat är att han inte vid ett enda tillfälle framställs som ett offer. Inte ett ord om hur han hamnade i den där slitna fåtöljen eller varför han dricker. Det är synd om Burre, ja - men det är inte Moderaternas eller Krösus Sorks fel, utan enbart hans pappas. I den här berättelsen förekommer inga förmildrande omständigheter, bara en pappa som har "bidragstagare" tatuerat på ena armen och "latmask" på den andra.

När han dyker upp i handlingen är det enbart för att visa att Burre verkligen har oddsen emot sig här i livet. Som när Burre medverkar i en konstutställning och pappan muttrar:

- Äsch, vilket trams! Grabben borde syssla med nåt vettigare.

Senare, när Burre oväntat lyckats sälja skulpturen till en konsthandlare för 500 kronor, blir pappan plötsligt intresserad:

- Jag tror att jag vet en bra travhäst att satsa pengarna på.

Eller som när det vankas föräldramöte. Eftersom ingen av Burres föräldrar har tid ber han Vargen följa med. När Burres pappa till slut dyker upp - travtävlingen blev inställd - är hans enda tanke att skaffa en bra position vid fikabordet, så han hinner proppa i sig så många kakor som möjligt.

"Klipp dig och skaffa ett jobb"-mätaren slår i botten. Man väntar bara på att Janne Josefsson ska ringa på dörren och fråga:

- Du säger att du inte har pengar till Burres simskola, men hur kan du i så fall ha råd att dricka öl?

Följt av en sida klassisk katederundervisning: Bamses skola - om arbetslinjen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!