Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Birgitta Trotzig lät sig inte kategoriseras

Birgitta Trotzig.
Första bandet i den första delen av Birgitta Trotzigs samlade skrifter, utgivna på förlaget Faethon.
Sara Abdollahi. Foto: OLLE SPORRONG

Det första bandet av Birgitta Trotzigs samlade skrifter har kommit ut på förlaget Faethon. 

Sara Abdollahi läser en motsägelsefull och upphöjd författare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En sommar för ett par år sedan låg jag i en tryckande lägenhet i Stockholm och läste Birgitta Trotzig. Trotzig tog mig i besittning. Lämnade mig med känslan av att vi människor är kastade rakt ut i den här splittrande och karga världen.

Samma känsla infinner sig efter att jag har läst första bandet av Birgitta Trotzigs Samlade skrifter, utgiven av bokförlaget Faethon. En serie som kommer att utges i tolv band i tre delar – möjlig att prenumerera på. Första delen består av Trotzigs skönlitterära verk, andra samlar Trotzigs essäer och artiklar, och den sista delen kommer preliminärt att bestå av tre band med tidigare opublicerat material.

Den här volymen innehåller tre böcker, inleds med förord av vännen Agneta Pleijel, och efterord av Trotzigforskaren Ulf Olsson, litteraturvetaren Anna Cavallin och redaktören Daniel Pedersen

Återknyter till Bibeln

Jag läser legenderna och berättelserna, som Trotzig föredrog att kalla sina verk – romanen var för henne en kommersialiserad form av litteratur förknippad med en borgerlig medelklass – i den ordning de är presenterade. Debuten ”Ur de älskandes liv” utkom 1951 och består av tre avsnitt som kan läsas oberoende av varandra. Tematiken kretsar kring unga kvinnors frustration och skapande. Den lyriska skapelseberättelsen ”Bilder” utkom 1954, året innan Trotzig konverterar till katolicismen. ”De utsatta”, som när den publiceras 1957 blir det konstnärliga genombrottet, är en lång besvärjelse över livet och döden. Med den återknyter hon till Bibeln, legenden och klagosången – utmärkande för hur hon sedan fortsätter att skriva.

”De utsatta” utspelar sig i slutet av 1600-talet och handlar om kyrkoherde Isak Graa och hans släkt. Sverige och Danmark befinner sig i krig, och samhället som skildras präglas av fattigdom och elände, av människor som sviker och våldför sig på varandra. 

Varje barn som kommer till denna värld genom mörker och våld är heligt, och kan vara Kristus.

Onda änglar vakar över människorna i ett samhälle där fäderna och männen styr. Från kungen till bönderna. Jacobine gifts bort till Søved Fischer. Äktenskapet är en typisk transaktion som handlar om att Isak Graa inte längre försörjer sin dotter, och att hon socialt ska få det bättre. Sett ur Jacobines blick är det ett svek, fadern sålde henne. Søved är en fruktansvärd människa och Jacobine får utstå många prövningar.

I denna mörka legend blir misstänksamhet till rädsla som blir förakt. Søved som är dansk misstänkliggörs av svenskarna. Gränsen mellan offer och bödel är som i andra verk av Trotzig upplöst. Søved är otäck, utböling, men finner i sitt utanförskap också en kraft att utnyttja andras svagheter. Det är inte så enkelt som att Søved på grund av tillgången till ägande och makt är fri. Nej, ”priset för att ägas var att vidröras av den som var ägd”.

Kriget i Algeriet

Trotzig är lika mycket mästare på att skildra mänsklighetens elände som den mänskliga närvaron. Barn och modersbilder återkommer. Detta ur ”De utsatta”: ”Ett barn föds, och man lägger det till moderns bröst: tätt intill hennes kropp vilar det varma lilla barnet och andas och kvider och livnär sig blint, vid moderns sående hänger det späda barnet som en frukt – moderns blod förvandlas till mjölk, det rinner varmt i barnets mun.” Varje barn som kommer till denna värld genom mörker och våld är heligt, och kan vara Kristus. ”Detta mörker är havande med hans närvaro”. 

Ulf Olsson föreslår i efterordet att ”De utsatta” kan läsas på olika sätt: Som en studie i ägande, studie i makt, och en studie i kroppslighet och det äckliga. Själv föreslog Trotzig att den kunde läsas som en kommentar till det då pågående kriget i Algeriet. Det är också en del av styrkan i hennes författarskap, att hon inte är en episk skildrare. Oavsett vilken tidsepok hon skriver om kan de exkluderings- och inkluderingsmekanismer hon så skickligt gestaltar översättas till vilka andra totalitära och hierarkiska samhällen och årtal som helst.

68-generationen

Det finns ett släktskap mellan Trotzig och andra efterkrigsförfattare som Samuel Beckett. Både gräver sig nedåt i en slags expressionistisk-symbolisk avgrund och lyckas skriva fram det som annars är undflyende. Ett sökande efter en nollpunkt där all identitet, medvetande, tillstånd och alla människor närsomhelst kan upplösas till inget. Skillnaden är att människorna hos Beckett redan är ingenting medan Trotzigs människor förvisso är en slags formlös och grå massa, men de är levande, eller har en gång varit. 

Vid debuten 1951 mottogs Trotzig väl för att sedan under 1960- och 70-talen möta ett motstånd från delar av den nya vänsterorienterade kritikergenerationen, påverkad av 68-rörelsernas krav på politisk tydlighet. Hennes mörka blick och pessimism har också varit provocerande för tongivande kritiker med religiös förankring. Man störde sig på att hon var motsägelsefull och inte lät sig kategoriseras. 

Det är sant att Trotzig är motsägelsefull. Grunden i hennes poetik kan formuleras så här: Att destillera verkligheten genom estetiken är etiskt redan till sitt väsen. I dag är hon dock upphöjd. Och nu, när tiden hunnit ikapp henne, är min förhoppning att hon med den här volymen ska erövra fler yngre läsare.

Samlingsvolym

BIRGITTA TROTZIG

Samlade skrifter

Del I, band 1

Förord Agneta Pleijel

Kommentarer av Anna Cavallin, Daniel Pedersen, Ulf Olsson 

Faethon, 412 s.

LÄS MER: Första gången böckerna räddade mig från helvetet 

 

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.