Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Birgitta hade älskat alla hon ville älska"

Birgitta Stenberg dog natten mot lördagen i sviterna av cancer.
Foto: Sven-Erik Johansson

Stefan Ingvarsson minns sitt sista möte med Birgitta Stenberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vi kan inte vara säkra på hur lätt det kommer att vara att andas nu när Birgitta Stenberg är borta. Hon höll ensam upp taket över våra huvuden minst en decimeter. Ett som däremot är säkert är att hon kommer att spöka för sin älskade K – för det har hon lovat.

Birgitta fick luta sig tungt mot henne medan sjukdomen gjorde henne svagare. Hennes cancer var obotlig och läkarna ställde in all behandling för att hon skulle slippa lida av biverkningarna. Men i vintras blev hon oväntat bättre. Det var som en nådetid för henne och K.

Hon bestämde sig för att göra en intervju för att prata om döden och sin tro. Då jag arbetade på hennes förlag hade vi redan talat några gånger om den katolik som hon hade valt att bli och som jag inte längre kände att jag kunde vara. Det som en gång hade lockat henne var just att taket var högre än i det instängda och avsides belägna Sverige. Inom katolska kyrkan rymdes hela världen.


Hon ifrågasatte allt så jag gissar att de präster som hade henne som samtalspart inte fick det lätt, men jag är övertygad om att hon fick deras syn på nåden och kärleken att växa. Hon slog broar mot till synes oöverstigliga motsatser, levde utan hämningar, älskade den hon ville älska, sa det hon ville säga.

Hon hade en livslång relation till den spanska mystikern Teresa av Avila. De förde ett samtal och Birgitta var övertygad om att hon var hennes personliga beskyddare. Kanske var det hon som gav Birgitta ännu en sommar. Hennes bättring kom efter att hon hade tagit emot de sjukas smörjelse. Men Birgitta var också beredd att tro att det berodde på hennes hembryggda mjöd med skvattram och pors.

"Att bli gammal är inte alls så illa, inte så länge man fungerar", hade hon skrivit i epilogen till den självbiografiska romanen "Alla vilda" för tio år sedan.

"Bara tiden räcker till innan det blir för sent och alla bokstäver löser upp sig och orden flagnar bort. Det kommer att hända en dag, det oundvikliga händer alltid" och det var just vad som höll på att hända. Minnet som hade varit Birgittas främsta arbetsredskap, ville inte alltid komma till ytan och det var som om orden inte ville forma sig i munnen. K fick hjälpa till och flika in. Det var de enda gångerna då Birgitta såg lite irriterad ut.


Men hennes ansikte fick snart ett milt uttryck igen. Hon var inte arg eller bitter på någon av de som hade stått i hennes väg. Hon hade älskat dem hon ville älska och gjort som hon ville ändå. Det fanns ingen anledning att gräma sig. Hon var inte rädd för döden. Om miljarder med människor hade lyckats dö före henne skulle väl hon också våga göra det. Hon skulle bara svischa hem till den väldiga kraft som hon kom ifrån. Möta alla hon hade älskat.

Det var bara framför spegeln som hon inte riktigt kunde förlika sig. Hon kände igen sig mycket bättre i alla de unga kvinnor som hon läste, lyssnade på och gjorde allt för att uppmuntra.

Men hon behöver inte oroa sig, vi som är kvar och som får försöka fortsätta att hålla upp taket nu, kommer att minnas och möta henne genom hennes berättelser. Där är hon alltid ung och redo att störta ut i världen.


FOTNOT. Läs Stefan Ingvarssons intervju med Birgitta Stenberg i senaste numret av Vi Läser.