Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Birgitta Almgren: Inte bara spioner

Ulrich Mühe som Stasi-chef i filmen De andras liv.Foto: Hagen Keller
Jens Christian Brandt läser Birgitta Almgrens bok om svenskarna som spionerade för DDR.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SAKPROSA
BIRGITTA ALMGREN | Inte bara spioner | Carlsson, 289 s.

Av Hollywood lärde vi oss vad kalla kriget var.
Ensamma hattbrätten i skymningsdimma. Spionutväxling på tyska broar. Chiffrerade vykort i brevlådor.
Men för alla spioner fanns det också en vardag. Ofta bestod den av förtret.
På DDR-ambassaden i Stockholm hade man problem med en del agenter som skickades till Sverige. De var för fyrkantiga, inte det minsta flexibla. De viftade med kvitton och fattade inte att det ibland är nödvändigt att pröjsa en flaska vin ur egen ficka utan att genast få tillbaka utläggen.
Vill man komma nära svenskar måste man vara lite spontan, skrev DDR-diplomaterna surt hem till Östberlin.
Att Stasi opererade i Sverige och här underhöll ett nätverk av såväl östtyska som svenska spioner är knappast någon hemlighet.
I dag vet vi att CIA efter murens fall kom över viktigt material kring DDR:s spionage i utlandet och att dessa akter lämnats vidare till berörda länder, inklusive Sverige.
Men också att det här tidigt fattades ett beslut att listan över svenska Stasi-agenter skulle hemlighållas.
Mörkläggningen har lett till fantastiska konspirationsteorier. Särskilt på nätet har debattlystna DDR-experter snabbt besvarat frågan vem som stod på Stasis lönelista: hela det så kallade pk-etablissemanget.

Den stora förtjänsten med Birgitta Almgrens nya bok Inte bara spioner, skriven sedan hon efter dom i regeringsrätten fått tillgång till delar av arkiven, är att dimridåerna skingras och att de väsentliga frågorna åter hamnar i fokus. Vilket slags information om Sverige var Stasi ute efter? Och vilka svenskar var beredda att bistå Östberlin i jakten på förbjuden kunskap?
Högsta prioritet hade så klart stöld av högkvalitativ forskning och spetsteknologi.
I Sverige blev firmor som Bofors, Asea och Ericsson tidigt operativa mål för Stasi.
Även läkemedelsindustrin var intressant genom sina kopplingar till biologiska stridsmedel.
Almgren avslöjar hur Säpo redan 1959 fattade misstankar mot en ung forskare som flitigt frekventerade Hotell Malmen där vänstersinnade svenskar pratade "världsfreden" med sovjetryssar.
Mannen blev så småningom exportchef på ett läkemedelsföretag och värvades 1982 till Stasi. Säpo anlade en dossier på femtio sidor, avlyssnade telefonen och plockade då och då in honom till förhör.
Det tycks, förstår man under lektyren, vara grundmönstret.
Säpo vet hela tiden vilka spionerna är, men de riktigt tunga bevisen saknas. Fall efter fall avskrivs.

Fängelsestraff blev det sällan. Och då ironiskt nog bara för bagateller som att ha informerat DDR om hur många kassaluckor det fanns på ett visst växlingskontor i Malmö.
Almgren menar att motivet för Stasisvenskarna ofta var ideologiskt.
Man var "vänster" och oroad av kapprustningen och blev då spion. I många av de fall hon redogör för handlar det också om egen vinningslystnad. Eller något så banalt som att skaffa sig bra affärskontakter på andra sidan järnridån.
Riktigt uträtade blir frågetecken först när arkiven öppnats.
Hursomhelst kommer det kalla kriget att förbli hett under många decennier till.

Jens Christian Brandt
kulturen@expressen.se