Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bildtbevisen

Foto: Be Swahn
Hur mycket visste den nuvarande utrikesministern om ubåtarna i Östersjön på 80-talet? Joacim Blomqvist misstänker att militärpolitiska krokar lades ut i grumligt vatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MATHIAS MOSSBERG | I mörka vatten | Leopard förlag, 221 s.
PETER HUCHTHAUSEN och ALEXANDER SHELDON-DUPLAIX | Hide and seek | John Wiley and sons, 414 s.

Numera bär blotta misstanken om att den sovjetiska ubåten U 137 var på spionuppdrag ett löjets skimmer över sig. Ubåten var ett åldrat skepp som hade ränt för fulla dieselmotorer, långt upp på Torumskär i Gåsefjärden, 35 meter från Sturkö, kvällen den 27 oktober 1981. Den hade då tuffat rakt in bland Karlskronas skärgårdskobbar och skär, in i ett militärt skyddsområde där det var för grunt för dykning, med alla lampor tända tills den gick högt upp på det fullt synliga grundet.
Smällen då ubåten träffade klippskäret, berättade ett ögonvittne, skakade hela det närbelägna Sturkö. Oljudet från ubåtens dieselmotorer dånade där-efter ut över fjärden i ubåtens desperata försök att komma loss.
Rabaldret upphörde inte förrän påföljande morgon, alltså tolv timmar senare, när personal från Sydkustens örlogsbas äntligen infann sig. Då sökte redan sovjetiska fartyg och Nato-flyg efter U 137 – men utanför Bornholm där ubåten normalt patrullerade. Trots ubåtens odiskreta uppträdande, och det uppenbara faktum att den navigerat fel, så skulle misstanken om U 137:s hemliga uppdrag komma att få så stora konsekvenser för svensk inrikes- och utrikespolitik att de märks än i dag.
Även om han ännu inte visste det så skulle exempelvis Carl Bildts höga svansföring vid denna grundstötning komma att definiera hela hans karriär, och det skulle prägla landets förhållande till Ryssland under de kommande årtiondena.

Grundstötningen och såväl de föregående som efterföljande ubåtsjakterna runt Sveriges kuster har nu återigen uppmärksammats genom den förre Moskvadiplomaten och ubåtsutredaren ambassadör Mathias Mossbergs bok I mörka vatten med den giftiga undertiteln Hur svenska folket fördes bakom ljuset. Och trots vissa problem, exempelvis är titeln konspiratorisk och motsvarar inte det välargumenterade innehållet samt avsaknaden av ett sak- och personregister, så ger den ett gediget intryck.
Boken utgör ett fristående inlägg i en pågående debatt mellan två läger. Mossberg finns på den sida som är kritisk till uppfattningen att ubåtarna var ryska och i stället menar att de var från väst.
På andra sidan finns delar ur det militärpolitiska etablissemanget som menar att det helt klart rör sig om sovjetiska båtar, eller båtar från Warszawapakten.
Den kritiska sidan menar att båten på Torumskär i själva verket var en politisk gudagåva för det militärpolitiska etablissemanget. Från att tidigare jagat så kallade budgetubåtar och sannolikt en västtysk ubåt av typ 206 vid Utö 1980, så verkade det nu sannolikt att det i skärgårdarna vimlade av ryska ubåtar. Resultatet blev 200 miljoner mer till ubåtsskyddet.
Den efterföljande stora ubåtsjakten skedde i Hårsfjärden i oktober 1982. Trots säkra indikationer lyckades en ubåt fly undan den största svenska militära insatsen i modern tid. Alla spår som skulle ha kunnat peka ut ubåtarnas nationalitet röjdes undan.
Därefter följde ett stort antal ubåts-jakter men ingen av dem kunde avslöja ubåtarnas nationalitet. Än mindre tvinga upp någon ubåt, man antog helt enkelt att ubåtarna var ryska på grund av den urgamla rysskräcken och eftersom U 137 varit sovjetisk.
Anledningen till att Nato-ubåtarna seglat in i de svenska farlederna, menar Mossberg, var att Atlantpakten helt enkelt ville provocera fram förstärkningar av det svenska ubåtsskyddet. Från militärt håll bortsåg man från detta motiv, trots att Carl Bildt i SvD, dagarna före jakten i Hårsfjärden, varnat för att Nato skulle öva i de svenska skärgårdarna som Sverige visat sig vara oförmögen att hålla fria från ubåtar.
Senare bekräftades denna bild av Natos intrång i svenska farvatten av såväl USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger, som den före detta brittiska marinministern sir Keith Speed. Enligt ministrarna ska kontakter om samövning ha tagits med svenska militära myndigheter före intrången.

Även författarna Peter Huchthausen och Alexander Sheldon-Duplaix  förkastar i Hide and Seek helt ”svenska ubåtsjägares bräckliga tes om förbandslagda sovjetiska miniubåtar i Östersjön under 1980-1988.”
Kvar dröjer en stark misstanke om att Carl Bildt hela tiden vetat mer om ubåtarnas nationalitet än han velat medge. I DN (6 juli 2009) skriver exempelvis SvD:s försvarsreporter Sune Olofsson, som tidigare trott att ubåten var sovjetisk, att allmänheten vilseletts av den nuvarande utrikesministern.
–  Carl Bildt bör kunna ge viktiga bidrag till klarhet. Hans politiska karriär grundas i hög grad på påstådda sovjetiska ubåtar – oftast osannolika, ibland minkar. Men i stället för saklig upplysning vilseleder Bildt allmänheten.
DN:s Svante Nycander understryker i en kommentar (5 juli 2009) att av 42 rapporterade sovjetiska kränkningar  kunde alla utom en avföras sedan man 1994 upptäckt att det var minkar. Han avslutar sin artikel:
–  Av prestigeskäl eller oförmåga att ta till sig ny information har delar av det politiska etablissemanget hållit fast vid en felaktig version av händelserna – sådant är gift i samhällskroppen. Allt material, även det som militära chefer lyckats dölja för tidigare utredningar, borde öppnas för historisk forskning.
Mycket pekar nu på att utrikesminister Carl Bildt långt före den famösa jämförelsen mellan Ryssland och Nazityskland under kriget i Georgien 2008, genom osannolika beskyllningar mot ryssarna under ubåtsjakterna kunde uppfattas som ett hot mot de svensk-ryska förbindelserna.
För som Mossberg skriver, antingen trodde Carl Bildt ”blint på det som marinen lade fram för honom – och då var det illa. Eller också visste han och var med och förde alla bakom ljuset och då var det värre ”.

Joacim Blomqvist
kulturen@expressen.se

Joacim Blomqvist är frilansskribent.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!