Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Big business

Det är synd om människorna. BUS öppnar akut där Indras systrar (Katarina i fönstret) läker och leker. Foto: Ola Kjellson
Barnens Underjordiska Scen har fått Expressens ungkulturpris. Margareta Sörenson träffar BUS konstnärliga ledare Katarina Werner Lindroth.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kaos. En vänlig och väldig röra. Kollektivet av systrar i sjuksköterskeuniform, vita strumpor och praktiska träskor. Små hättor. Omsorgerna. Burkarna på hyllorna med "lekemedel" i det fina rummet närmast gatan som numera är "akutsjukbusets" mottagning.
Kliver man på hos BUS, Barnens underjordiska scen, hamnar man i en fars i slowmotion och, teatertekniskt sett, interaktiv teater med leken som förebild. Ett infallsrikt flöde, roligt, allvarsamt och kreativt. Kanske till och med August Strindberg skulle bli lite förvånad över att Indras dotter blivit en från det höga nedstigen balettfröken i rosa siden. Men han skulle känna igen sig. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Precis som i leken.
Eller som en inbjudande happening. Jag har låtit mig nedbäddas i Drömt, jag har kokat soppa på fnattkottar i Troll, jag har burit Strindbergcitat på bräda över en skolgård inringad av "busvagnar". Och alltid gått hem med ett leende teaterminne i fickan.

Det som ser ut att uppstå av sig självt är emellertid noga formgivet. I stormens öga finns Katarina Werner Lindroth, som sent omsider kommit ut som redigerare, som hon vill säga i stället för regissör.
Visserligen är hon omgiven av ett böljande kollektiv och inget skulle se ut som det sedan gör om inte detta var en grupp lek- och teaterlystna personer. Men i alltings mitt står hon, syster Katarina, systerligast av systrar. Drömflickan, som morfar prästen kallade henne så klokt.
Det visar sig att Katarina Werner Lindroth har en lång meritlista i teaterkunnande: hon var med och grundade Teater Galeasen, men lämnade så småningom skeppet. "Det var något slags maktkamp."
Motkämpen var Richard Günther som Katarina ändå utnämner till en av dem som haft verkligt stor betydelse för henne. Vid sidan av Catharina Larsson och Keve Hjelm, lärare på Teaterhögskolan när hon gick där. Samt Thorsten Flinck, regissör på Teater Plaza där Katarina var skådespelare på 90-talet, några ­fruktbara men inte alldeles enkla år. Innan teatern tog över på allvar ägnade sig Katarina åt afrikansk dans i Västafrika i ett år. Och undervisade sedan länge hemma i Sverige. Men efter Galeasen, Plaza, Riksteatern och ­regionala scener bröt hon upp från den ­vanliga teatern.

– Det började med att jag inte tyckte om teater där man bara sitter och glor. Jag var inte tillräckligt exhibitionistisk och jag stod inte ut med det fabriksliknande sättet att arbeta, att allt var uppstyckat i korta repetitionstider och föreställningsperioder. Det var nog därför vi hade ett styckschema uppsatt i vår pjäs Grymt, där alla var grisar. Den handlade, egentligen, om övergrepp.
 – Jag känner mig inte heller hemma i den västerländska traditionens sätt att dela upp allt. I Afrika är teater, dans, musik och bild ett och detsamma. Så gör jag heller inte detta för barn utan för alla. Det är inte bara barnkultur utan en politisk kamp mot en syn på kultur som konsumtion.
En källare på Söder i Stockholm blev nästa steg, och ett teaterarbete av annat slag med lek på underbart allvar.
– Jag har bra kontakt med mig själv som barn. Då drog jag ihop enorma lekprojekt med många människor, det var oerhört förnedrande när en vuxen kom och sa: så där kan du inte göra. Jag fick dask för att jag lekte!

Förstlingsverket var Troll, där hon själv var trollmor med en enorm vadderad rumpa som ideligen fick henne ur balans. Där föddes idén om den rejält tilltagna baken, som senare återfinns hos Balettfröken, gestaltad av Hannah Fjellström, ekonom och producent "som gosar med kvittona", och som haft egna balettdrömmar som barn. Liksom även Katarina Werner Lindroth, som gallrades ut i sista uttagningen till Operans balettskola, slängde sina tåspetsskor i sorg och aldrig mer tog ett danssteg innan den afrikanska dansen dök upp i hennes liv.
Men Strindberg, då?
– Jag har varit gift med Strindberg, men nu ligger vi i skilsmässa. Vi har ett intensivt förhållande och jag vet inte om jag gillar honom, men jag känner mig som hans inkarnation. Rastlösheten, besattheten, dynamiken, han sålde aldrig sig själv. Säkert är det likt min pappa också, han var författare. Men en som aldrig fick en rad publicerad, utan låg i badet hela tiden. Därför lägger jag nu Strindberg i ett badkar!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!