Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Beyoncé sätter vår kamp i blickfånget

Foto: ALEX LJUNGDAHL
Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN SCANPIX
Foto: Vanessa Almeida / Copyright 2019 Vanessa Almeida. All rights reserv
Foto: Wikipedia Commons

I sin nya och omtalade låt refererar Queen Bey till Black lives matter-rörelsen.

Juliet Atto skriver om hennes roll som motsägelsefull protestdrottning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. En eldsvåda har satt marken ända från Minneapolis till Stockholm i brand. Tusentals människor runtom i världen har trotsat en pandemi för att belysa en annan: våldet mot svarta människor. Det går knappt att se bortom all rök. Den internationella Black lives matter-rörelsen kastar ljus på den strukturella antisvarta rasismen som svarta personer utsätts för. Utsagor om våld och diskriminering mot svarta har under den senaste månaden prytt rubrikerna. 

Som svart person innebär det att sällan kunna undfly varken det kollektiva eller personliga trauma som rasismen är. Även om det alltid är angeläget att uppmärksamma våldet, är det minst lika viktigt för oss att komma ihåg att vi är mycket mer än vår utsatthet. 

Det är precis det Beyoncé vill hjälpa oss att minnas med sin senaste låt ”Black parade”. Den släpptes fredagen den 19 juni, eller Juneteenth, dagen som firar USA:s avskaffande av slaveriet. Den trap-influerade låten lyfter svarthet bortom rasism och diskriminering. Istället för att sjunga om förtrycket av svarta väljer Beyoncé att belysa svarta personers rika kultur och historia. Ett kulturellt och historiskt arv som började långt innan Europas koloniala projekt, den som ledde till den transatlantiska slavhandeln och det statliga våldet vi ser än idag. 

Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare.

”I can’t forget my history, it’s her-story”, sjunger Beyoncé med referens till the Motherland, moderlandet Afrika. Det är till den afrikanska kontinenten Beyoncé går tillbaka i sin låt - den kontinent som födde både svarta människor och hela den mänskliga civilisationen. 

Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare bland stora delar av den svarta befolkningen. I låten nämner hon Oshun, en orisha, eller gudinna, från Yoruba-folkets religion i Nigeria. Med Oshun, som representerar kärlek, fertilitet och feminin energi, hedrar Beyoncé sin svarta kvinnlighet och samtidigt sina afrikanska rötter.

Det är inte första gången Beyoncé inspireras av afrikansk kultur i sin musik. På albumet ”The Lion King: The Gift”, som hon släppte förra året i samband med att rollen hon spelade i nyinspelningen av ”Lejonkungen”, samarbetar hon med en rad av kontinentens hetaste artister, såsom Tiwa Savage, Yemi Alade och Burna Boy

Ända sedan ”Lemonade”-eran har den afrikanska härkomsten och spiritualiteten haft stort tematiskt inflytande på Beyoncés konstnärskap, något som även syns i den nysläppta trailern för hennes film ”Black is king”, som kommer ut 31 juli på streamingtjänsten Disney+. I Instagram-inlägget till trailern skriver Beyoncé att hon med filmen vill ”presentera element av svart historia och afrikansk tradition”. Hon tillägger att hon ”tror på att när svarta människor berättar våra egna historier, kan vi häva jordens axel och berätta vår VERKLIGA historia av generationers välstånd och själsliga rikedom som inte berättas i våra historieböcker”. 

Det globala uppvaknandet ger henne licensen att uttrycka en mer politisk svarthet.

Men även om en tyngdpunkt i Beyoncés budskap handlar om att få svarta människor att minnas varifrån vi kommer, så skyggar hon inte heller inför den senaste tidens protester i USA och världen över. ”Made a picket sign off your picket fence”, säger hon i ”Black parade”. ”Picket fence” referererar till det amerikanska vita medelklasslivet, och genom att göra ”a picket sign”, ett plakat, av den, utmanar hon, precis som Black lives matter-rörelsen, idén om den amerikanska drömmen och dess maktordning. 

Många, antagligen även Beyoncé själv, betraktar henne som en sorts ledare i den svarta motståndsrörelsen. Utöver att jämföra sig själv med Malcolm X och Martin Luther King Jr., sjunger hon också upprepande ”follow my parade”. Det går att invända mot att det skulle vara Beyoncé som leder folket och inte tvärtom. Det globala uppvaknandet ger henne licensen att uttrycka en mer politisk svarthet. När de människor musiken riktar sig mot reser sig är det bäst att samtidens artister reser sig med dem. 

”Black parade” är specifikt till för svarta människor, i likhet med Beyoncés första protestlåt och video ”Formation”. ”Formation” släpptes 2016 under den första Black lives matter-vågen, och chockade många av Beyoncés icke-svarta fans och kritiserades för att vara ”för radikal”. Humorprogrammet Saturday night live gjorde en klockren sketch om många vita personers reaktioner och insikten om att Beyoncé faktiskt är, och alltid har varit, svart. 

Konsten har inte bara uppgiften att spegla samtiden utan också friheten att föreställa sig en annan verklighet.

Trots kritiken är det högst sannolikt att Beyoncé, om hon inte hade gjort ”Formation” som blev startpunkten för det nya, mer progressiva kapitlet i hennes karriär, inte heller hade haft den helgonlika status globalt som hon har i dag. Med ”Formation” anslöt hon sig till en lång tradition av svarta artister som genom sin musik fångar tiden vi lever i. Som soulmusikens högprästinna Nina Simone sa är ”en konstnärs plikt är att spegla samtiden. […] Hur kan du vara en konstnär och inte spegla samtiden? Det är för mig definitionen av en konstnär”. 

Simone gjorde fler låtar än de flesta tillägnade svarta människor och kampen. En personlig favorit, som i likhet med ”Black parade” hedrar svarthet, är klassikern ”To be young, gifted and black”. I en revolution finns det flera olika roller att spela. Svarta musiker har gett kampen ett soundtrack och uttrycker i sång det som händer och hur många av oss känner. Men konsten har inte bara uppgiften att spegla samtiden utan också friheten att föreställa sig en annan verklighet och påminna oss om vår existens bortom våldet. 

'Black parade' rensar den rökfyllda luften.

Beyoncé är en minst sagt motsägelsefull figur inom populärkulturen. I flera år har det debatterats flitigt om huruvida hon verkligen är till ”för folket”. Tillsammans med sin man, rapparen JAY-Z, sitter hon på ett imperium värt över 12 miljarder kronor. De personifierar den svarta kapitalismen och dess idé om att det går att köpa sig fri från förtryck. 

Jag delar många av de kritiska synpunkterna om Queen Bey, men i en värld där svarta människor måste dö på film för att våra liv ska uppmärksammas, kan jag ändå uppskatta att hon med ”Black parade” rensar den rökfyllda luften och fortsätter att sätta vårt arv, vår glädje och vår kamp i blickfånget.

Juliet Atto är skribent, redaktör och journalist.