Bevingad manlighet vid bröders bardiskar

Klas Östergren är nyvald ledamot i Svenska Akademien på stol nummer elva.
Foto: Stefan Lindblom/Helsingborgs-Bild
"Samlade noveller".
Östergren utan bröder i bokmässemingel på Park Avenue.
Foto: Henrik Jansson

Jens Liljestrand granskar den östergrenska broderskärleken i "Samlade noveller".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När dagens jargongbenägna ungkarlar ska gå på krogen talar de ofta om en wingman. En wingman (uttrycket användes ursprungligen för den assisterande piloten på ett stridsflygplan) betecknar den vän som har i uppdrag att bistå i kontakterna med det motsatta könet. Genom att locka eller blocka, förföra eller förhindra, ska han lotsa sin kamrat förbi nattens alla blindskär och förhoppningsvis lämna honom i en trygg hamn.

När jag läser Klas Östergrens "Samlade noveller", en komplett utgåva av hans kortprosa, slås jag av att nästan alla huvudpersoner är sådana vingmän. Kvinnan, om hon finns, är överordnad och fjärmad (revisor, politiker, kåt överklasshustru); det väsentliga sker i dialogen män emellan.

Den typiska östergrenska novellen inleds alltså med ett berättarjag - ofta en författare, gärna pank och lite blaserat svårmodig - som sitter vid en bardisk och möter en annan man - ofta en gammal bekant, mer sällan en främling. Ett samtal inleds.


Anekdoter som döljer tomhet

Efter diverse förvecklingar är vännen, den egentlige huvudpersonen, ute ur bilden; död, försvunnen, galen, alkoholiserad. Med berättarjaget har det märkligt nog inte skett någonting alls. Han, vingmannen, är mest en exponeringsyta, en historieberättare som bakom sina vindlande anekdoter döljer en egendomlig tomhet.

I denna tegelstenstjocka volym finns mästerliga noveller, som den smått klassiska "Veranda för en tenor" eller (min personliga favorit) "Kollega med gul skål", men också rena bagateller och beställningsjobb, som "Ravioli" och några av julnovellerna.

Ett Sverige med klassklyftor

Som vanligt hos Östergren ser vi ett Sverige i förändring, med klassklyftor, spelklubbar, EU-politiker och atomsopor, befolkat med vemodiga figurer bärande på en diffus hemlängtan till ett sepiatonat folkhem där det luktar kåldolmar i trapphuset och gubbarna dricker whisky medan grammofonen spelar Frank Sinatra. För att skapa ett tidsdjup spänner texterna ofta över decennierna, flätar ihop nuet med dået och efteråtet i en samtidighet som effektfullt skänker en illusion av densitet, av levt liv.


Skriven snickarglädje

Många av berättelserna är egentligen metafiktiva meditationer över själva skrivakten, och riktar sig inåt, mot pågående gestaltning, perspektivval, disposition. Och här infinner sig också mitt grundproblem med Östergrens noveller: att de gärna får ett element av stilövning. Att ordet "snickarglädje" används så ofta som arkitektonisk beskrivning är avslöjande: även textuellt handlar det om utsmyckningar och påbyggnader snarare än stommar.

Det enda gedigna fundament jag kan skönja hos Östergren är just den djupa homosociala kärleken. Hans noveller är ryggdunken vid bardisken från den snacksalige polaren som har en historia han bara måste få dra. Jag lyssnar gärna, men undrar i det tysta om det inte snart är dags för oss båda att gå hem.


Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

NOVELLSAMLING

KLAS ÖSTERGREN

Samlade noveller

Natur & Kultur, 680 s.