Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bevare oss väl för vintersportpsykosen

SKIDYRA. Förväntningarna är höga på Hanna Falk och övriga landslagsåkare inför VM. Foto: Jan Fleischmann / IBL
VASALOPPET. Samma procedur som varje år. Foto: Nisse Schmidt
Too-Ticki och hennes förebild Tuulikki Pietilä, Tove Janssons livskamrat.

I dag börjar skid-VM i Lahtis, ett evenemang nordbor följer med närmast religiös övertygelse.

Annina Rabe formulerar ett motstånd mot hurtbullenormen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I fönstret till antikvariatet som jag passerar varje dag ligger just nu en bok som heter ”50 Vasalopp”.

Jag förstår inte vad den kan tänkas innehålla – på vilket sätt skulle ett Vasalopp kunna skilja sig nämnvärt från något annat? Åker de inte samma rutt varje år? Dricker samma blåbärssoppa?

Jo, jag förstår att vädret och därmed föret kan ändra sig från år till år. Men ändå? Så stor skillnad kan det väl inte vara?

Och redan med den lätt raljanta inledningen avslöjar jag min fullständiga okunskap om vintersport och därtill den totala alienation jag känner inför många av er andra nordbor så här års.

Religiös vinterdyrkan

Ty nu går vi in i tiden då allt, precis allt, handlar om vintersport.

Jag kan inte ens föreställa mig hur konstigt det måste framstå för människor som flyttat hit från sydligare breddgrader, med den närmast religiösa vinterdyrkan som råder i Sverige och andra nordiska länder. Glädjen över bitande kyla, blixthalka och svårforcerade snöhögar. Den kollektiva besvikelsen om denna vinter skulle utebli.

Jo, det är vackert med vinter. I alla fall innan den övergår i slask. Men min inställning är ändå att vintern gör sig allra bäst genom fönstret. När man kan betrakta dess klara, iskalla skönhet på lagom avstånd, gärna invirad i en varm filt. Det är ändå inte en skönhet som inbjuder till närhet, snarare till ensamhet och existentiella funderingar.

Skidor hos Geir Gulliksen

Men, tänker jag, kanske ligger åtminstone något av vinterns lockelse just där. När jag för några år sedan var och föreläste om litteratur i Italien sa en av studenterna att det mest fascinerande med de svenska deckarna var just ensamheten, den där kompakta tysta ensamheten i en snötäckt skog. ”I Italien är vi aldrig ensamma”, förklarade hon, och det lät som om hon avundades oss nordbor vår ensliga tillvaro i kylan.

Den nordiska litteraturen svämmar onekligen över av vintersport, framför allt skidåkning. Ibland som rent transportmedel, men lika ofta som en bild av existentiella tillstånd. Jag läste nyss norska Geir Gulliksens smärtsamma relationsroman ”Berättelse om ett äktenskap”, där skidåkandet blir en väg till frihet för kvinnan som hittat en annan. Det åks skidor lika frenetiskt och förtvivlat som det knullas i den romanen.

 

LÄS MER: Geir Gulliksens omtalade bok "Berättelse om ett äktenskap"

Vinter-OS som förspel

Innan Ester Nilsson i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” förför Hugo Rask upplever de en rätt plågsam stund tillsammans framför vinter-OS på tv (undra på att det aldrig blev något av den relationen). Bara för att ta några exempel.

Motsatsen till stilla kontemplation och vemodiga tankar är hurtigheten. Och det är trots allt hurtigheten som dominerar i Norden så här års. Januari till mars är som ett enda långt vintersportreferat. En enda lång ”sitt inte inne och häng över en bok, ut och rör på dig!”-uppmaning till alla oss som inte delar vintersportideologin och därför hellre vill göra just det; sitta inne och hänga över en bok.

Too-Ticki och Lilla My klarar vintern

Sällan ställs de där två vinteruppfattningarna tydligare mot varandra än i Tove Janssons "Trollvinter”. Trollen har sin kloka vana trogen gått i vinteride, men något gör att Mumintrollet vaknar. Han upptäcker en helt förändrad värld; stum och tyst och ogästvänlig. Han stöter på några andra varelser som alla lever igenom vintern på olika sätt: den pragmatiska Too-Ticki som vet allt om hur man hanterar vintern, den oförvägna Lilla My som anammar den med hull och hår och dödsföraktande kastar sig ut i skidbackar och på isen.

Och i skuggorna utanför det sovande huset glider Mårran omkring, själva inkarnationen av isig kyla men ständigt på jakt efter värme. Efter ett tag invaderas muminhuset också av en samling svultna och frusna varelser från en närliggande dal, ängsliga och dystra.

Där finns dock en som verkligen sticker av: en godhjärtad men plågsamt hurtig Hemul som går alla på nerverna med sitt mässingshornsspelande, sin kärlek till vintern och sitt envisa tjat om skidåkning och att det är onyttigt att vara inomhus. Han har inte mycket gehör; hans försök att lära Mumintrollet att åka skidor går bedrövligt illa. Tack och lov är Hemulen så okänslig att han inte märker hur svårt de andra har för honom.

Hemuler utan hämningar

Så här års är vi omgivna av skidhemuler. Vänner som resten av året ter sig tämligen normala pratar lyriskt om fjällresor de har bokat och om hur härligt det ska bli att kasta sig utför backarna. Har man barn verkar det närmast vara obligatorium att åka med dem på svindyra sportlovsresor man egentligen inte har råd med.

Bara det att vi har något som heter ”sportlov” ger mig för övrigt vaga obehagskänslor – inte mot ledigheten i sig, men alla de minnen och associationer ordet väcker. Känslor av misslyckande, minnen av att ideligen halka efter i skidspåret eller inte för sitt liv kunna få till snitsen på den där skridskoåkningen.

Jo, visst har jag också fina vinterminnen. Stunder när jag och min mamma sakta gled fram på långfärdsskidor genom vackra skogar; den obligatoriska apelsinpausen. Det var ju faktiskt riktigt trevligt. Men det där känns så oerhört gammalmodigt och avlägset i dag, när allting tycks vara inriktat på prestation och resultat.

Fysisk träning är numera religion, och ingen annan gång än just i slutet av februari blir det tydligare hur högt vi i Sverige värderar kroppen. En vältränad kropp kommer alltid att smälla högre än den skarpaste hjärna.

 

Annina Rabe är kritiker och skribent på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!