Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Beundransvärd men med begränsningar

Stefan Zweig – allt är inte bra.
Amok, översättning av Hugo Hultenberg. Erzatz 398 s.

Kommer österrikaren Stefan Zweig (1881-1942), under 1900-talets första decennier en av Europas mest lästa och beundrade författare, att vinna en ny läsekrets i vår tid? Jag tvivlar på det.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ryktet om en renässans utgår från "Världen av i går", hans sista bok, skriven i brasiliansk exil på flykt från Nazitysklands judeförföljelser, innan han och hans hustru tog livet av sig. Här tecknar han en minnesbild av den intellektuella miljö som han själv tillhörde, flitigt vänslandes med det tidiga 1900-talets europeiska elit, tills denna värld bröts ner och förskingrades av de båda brutala världskrigen.

Det är en beundransvärd bok, inte minst på grund av de omständigheter under vilka den tillkom. Men den har sina begränsningar. Det sociala synfältet utesluter nästan helt de lägre samhällsklasserna, för vilka världen av i går knappast var lika idyllisk som Zweig minns den. Mycket få kvinnor nämns vid namn, inte ens hans egna fruar. Och hans annars perfekt formulerade meningsbyggnader tyngs ner av överord och adjektivsjuka.


Det stildraget präglar i än högre grad hans skönlitterära texter, av vilka vi nu kan läsa fem noveller - eller snarare kortromaner - i samlingen "Amok" i Hugo Hultenbergs reviderade översättning. De presenteras i omvänd kronologisk ordning, från "Schacknovell" (1942) till "Amoklöparen" (1922). Och de stilistiska excesserna blir bara mer exalterade ju längre tillbaka i författarskapet texterna sträcker sig.

Med undantag för schacknovellen är huvudpersonerna besatta av vad man skulle kunna kalla "sensitiva amorosa". Visst berör Zweig ämnen som spelberoende och dold homosexualitet, men berättelserna är så emotionellt uppskruvade att de nästan slår över i parodi. "Feber" och "vanvett" är frekventa ordval.

Huvudpersonen i "Amoklöparen" är dessutom - låt vara infattad i en ramberättelse - så ohöljt rasistisk i sin syn på indonesiska "infödingar" att han i dag får "Avpixlad" att framstå som politiskt korrekt.

Läs "Världen av i går". Strunta i "Amok".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!