Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi bör göra oss av med den svenska disputationen

Nina Bondeson.
Bogdan Szyber.Foto: F W Szyber
Illustration ur avhandlingen.Foto: Niklas Alriksson.

Bogdan Szybers avhandling blev underkänd eftersom den riktade kritik mot utbildningssystemet.

Doktorandens egen bihandledare ger sin syn på saken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det är glädjande att Rebecka Katz Thor, Magnus Bärtås och Marianne Lindberg De Geer skriver att de vill ha en diskussion om den konstnärliga forskningens mål och medel. Det öppnar för att se akademiseringen som en rörlig fråga kring det breda spektrum av konstnärlig kunskapsbildning som faktiskt pågår, men där universitetet hittills prioriterat det som bäst passat in i befintliga akademiska traditioner. 

Universitetet agerar utifrån en vana att bedöma och benämna andras erfarenheter och utifrån en ovilja att betrakta sig självt som okunnigt. Denna vana blev ödesdiger för konstutbildning i Sverige när universitetet för drygt 40 år sedan blev huvudman för konstnärliga kunskapsbildningsvägar, som det knappt hade någon kunskap om. 

När en ny Högskoleförordning (1993:100) krävde en ”kvalitetshöjning” innebar det för konstutbildningarna en anpassning till akademisk, teoretisk kunskapsbildning. Tanken var god, men genomförandet lika dåligt som om Trump hade dragit upp riktlinjerna för kvalitetssäkringen. Detta är något som konstutbildningens alla nivåer fortfarande får lida utav.

Betygsnämnden bedömde aldrig Bogdan Szybers arbete.

I debatten kring Bogdan Szybers underkända doktorsavhandling skymtar en, till synes hemlös, kunskapsteoretisk debatt. Där anas en problematik kring universitetet som huvudman för konstutbildningar. Och så är det själva Konsten. Som vi ofta benämner i singularis, men som utövas och uttolkas i pluralis. 

Striden om tolkningsföreträde domineras av en auktoritär hegemoni. Vid Bogdan Szybers disputation företräddes den av betygsnämndens tre ledamöter. Och visst är de konstnärer, som Magnus Bärtås påpekade i sitt inlägg. De är konstnärer med en akademisk tillhörighet. Inget fel med det alls. Felet ligger i att de inte förmådde tygla sina maktambitioner.

Betygsnämnden bedömde aldrig Bogdan Szybers arbete. De prövade i stället huruvida doktoranden Szyber passade in i deras uppfattning av vad konstnärlig forskning är. De agerade helt enkelt prokrustesbädd och högg av det som inte passade innanför ramarna. Och eftersom det var tankeverksamheten i Bogdan Szybers projekt som låg utanför deras ramverk, så högg de av huvudet, det vill säga de underkände hela projektet. Min uppfattning är att de gjorde det för att de kunde göra det. Och att de ville göra det för att Bogdan Szyber riktade sin kritik mot det utbildningssystem de är inbäddade i. En auktoritär rådande ordning är inte öppen för en kritisk diskussion om den rådande ordningen. 

Doktoranden är i det läget helt rättslös.

Det svenska systemet ger en betygsnämnd ”rätt att döda”. Det anses inte vara snyggt akademiskt uppförande, det bryter mot akademisk heder och praxis, men det finns ingen juridik som kan åberopas om en betygsnämnd, som i det här fallet, bryter mot rekommendationerna de fått för sitt uppdrag och utnyttjar den rätten. Ingenting händer. Doktoranden är i det läget helt rättslös. 

Stockholms konstnärliga högskola har helt underordnat sig denna attack som ju även riktades mot SKH; de godkände projektet och gav klartecken för disputation. De kan inte ta tillbaka sitt godkännande. Men i allt annat har de med denna underkastelse svikit både sin doktorand och den konstnärliga forskningen. 

Magnus Bärtås uppfattning att möjligheten att bli underkänd inte är upprörande, är i ljuset av det svenska regelverket oroväckande. Jag menar att den konstnärliga forskningen borde gå i bräschen för att göra sig av med den gammalakademiska svenska disputationen. Det skulle också innebära en anpassning till en mer internationell standard. 

Den inomakademiska liknöjdhet som fortfarande accepterar betygsnämndernas maktbefogenheter är förbluffande. Det är faktiskt obeskrivligt upprörande att ett fyra till sex års godkänt doktorandprojekt ska kunna ogiltigförklaras under de sista timmarna. 1983 ändrades betygsnämndernas sammansättning enligt Lex Gahrton. Nu bör betygsnämnderna avväpnas enligt en Lex Szyber.

Nina Bondeson är konstnär och före detta adjungerad professor i textil konst.