Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Beständiga frågor

Teater Galeasen bjuder på en vitamininjektion. Foto: Dan Hansson

Nils Schwartz piggas upp av Galeasens uppsättning av pjäsen "Illusioner".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

ILLUSIONER

Av Ivan Vyrypaev
Översättning Janina Orlov
Regi Olof Hanson
Teater Galeasen, Stockholm
1.45 t.

Varje urpremiär av en ny pjäs är en vitaminspruta i den svenska teaterns kropp, trött som den är av att vända på de gamla klassikerna gång efter gång säsong efter säsong, som för att befria dem från liggsår.

Det kan vara nyskrivet svenskt eller importerat utländskt, vitaminsprutan kanske injicerar rena placeboeffekter, men verkar ändå momentant uppiggande på inbillningskraften. Och nu talar jag om pjäser skrivna direkt för scenen, inte om dramatiserade romaner och faktaböcker, som är teaterns genväg för att visa att den snappar upp samtidsandan och inte bara söker nya blankmedel för stövlarna i ryska och svenska herrgårdar eller stärkelse för kragarna i norska kuststäder på 1800-talet.

 

Om den ryske dramatikern Ivan Vyrypaevs pjäs "Illusioner" som nu får svensk urpremiär på Teater Galeasen är placeboteater eller vitaminiserande dramatik, blir jag inte riktigt klar över efter att ha sett Olof Hansons uppsättning. Men det är i och för sig i linje med pjästiteln, och uppiggad känner jag mig när jag vandrar hem från Skeppsholmen.

Inte för att Vyrypaev flörtar med samtiden. Inte för att de frågor han ställer är ett uns originella - hur tillförlitlig är kärleken, vad är meningen med livet? Snarare därför att allting som här sägs i det varmaste och innerligaste tonfall innehåller ett ormägg. Man kan inte ens lita på en uppriktig lögn.

 

Hansons uppsättning är en blandning av berättar- och improvisationsteater. Tre yngre förmågor - Maja Rung, Freddy Åsblom, Simon Reithner - skapar tillsammans med den helt suveräna Sandra Huldt en korsbefruktande osäkerhet, när de ömsom återberättar, ömsom gestaltar två livslånga äktenskaps- och vänskapsförhållanden ända ner i deras ömsesidiga självbedrägerier. Åldringarnas retoriska återförsäkringar på dödsbädden att de har älskat som de har lovat, visar sig vara en illusion - eller inte.

Men den av dem som hänger sig därför att inget är beständigt i en föränderlig värld, har i varje fall rätat ut snarans krökta frågetecken till ett lodrätt utropstecken.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!