Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Berts babbel

Bert Karlsson är fortfarande en man med makt.
Gellert Tamas kräver att narren ska granskas.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Gellert Tamas är frilansjournalist och författare till reportageboken Lasermannen

Ständigt denne Bert Karlsson. Det känns som om man knappt kan öppna en tidning utan att stöta på honom. En sökning i de sju ledande kvälls- och morgontidningarnas arkiv (DN, SvD, GP, KvP, GT, Expressen och AB) visar att Bert Karlsson mellan den 1 januari 2003 och 23 mars 2004 figurerade i 1?219 artiklar. Medieexponeringen är uppseendeväckande och närmar sig det makabra - inte minst när det visar sig att USA:s president under samma tidpunkt endast omnämndes i 1 079 artiklar. Att Bush under denna period förde ett krig mot Irak verkar inte spela någon större roll. Skivbolagsdirektörens ständiga utspel, som att kvinnliga artister "måste se sexiga eller kåta ut", anses tydligen vara viktigare att servera läsarna än vad USA:s ledare råkar ha för sig. En snabb granskning visar dessutom att artiklarna, även de längre personporträtten, tycks ge en märkligt okritisk bild av skivbolagsdirektören. Han framställs som en sorts mysgubbe som anordnar roliga talangtävlingar åt Sveriges ungdomar. Tiden i Ny demokrati verkar glömd (den nämns endast i 51 artiklar) och de få gånger någon journalist, likt Andres Lokko, tar upp Bert Karlssons många främlingsfientliga uttalanden svarar han konsekvent: "det har jag aldrig sagt" (Exp 6/3 -04). Skivbolagsdirektörens förnekande är så anmärkningsvärt att det motiverar en påminnelse om det som hände för drygt tio år sedan: Ny demokrati, anfört av Bert Karlsson med titeln Folkledare, spred ett främlingsfientligt budskap byggt på groteska överdrifter och lögner. I tal efter tal hävdade Karlsson att invandrarna stod för 80 procent av all brottslighet (bl a i Exp 28/4 -91). Han påstod att "zigenare" utförde 90 procent av alla brott mot svenska pensionärer (i Almedalen 12/7 -92) en lögn som han kryddade med ännu en osanning: att uppgifterna var hämtade från Brottsförebyggande rådet (Exp 15/8 -92). De främlingsfientliga utspelen var medvetna och planerade. Kulmen nåddes sommaren 1993. Ny demokratis turné till 65 städer är unik i modern svensk politisk historia i sin råhet och brutalitet. Vivianne Franzén hetsade mot muslimer, anklagade dem för "ritualmord" och hotade med att snart måste alla "våra svenska barn vända sitt ansikte mot Mecka". Folkledaren hånade konsekvent flyktingarna från krigets Bosnien som "lyxturister" och partiledaren Ian Wachtmeister uttalade sig ungefär som han gjorde i Söderköping: "Har ni sett hur många släktingar de har? Inte har ni och jag så många anhöriga? Det är för djävligt! Vi måste stoppa flyktingströmmen hit Ut med dom bara" (Folkbladet 12/7 -93). Bert Karlsson använde samma vulgära språkbruk mot sina politiska motståndare. Han tvekade inte ens att ge sig på deras barn. En lämplig bestraffning för Bengt Westerbergs dotter vore att bli hiv-smittad: "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar" (Exp 16/8 -92). För sin egen dotter hade Folkledaren däremot helt andra planer; hon borde på alla sätt skyddas från alltför närgången kontakt med invandrare. På frågan hur Karlsson skulle reagera om hans dotter ville gifta sig med en muslim blev svaret: "Jag skulle göra allt för att hindra det. Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går" (Exp 16/8 -92). Bert Karlssons åsikter blev för mycket även för en del ledande nydemokrater. "Jag mår illa av partiets rasism" sa Anne Rehnman när hon 1993 lämnade sin riksdagsplats. Det intressanta är vad skivbolagsdirektören har att säga om detta idag. När Expressens Andres Lokko, i den tidigare nämnda ordväxlingen, påminner om de främlingsfientliga utspelen "rasar" Bert Karlsson i nästa dags tidning: "Ja, båda hans föräldrar är väl invandrare och jag tror inte att han hade tolkat det så om han hade haft svensk bakgrund." Han säger ordagrant så! Den tidigare Folkledaren verkar inte ha ändrat sin grundinställning; en riktig svensk förstår vad Karlsson menar, oriktiga svenskar som Andres Lokko, det vill säga såna som har invandrade föräldrar, misstolkar. Det är samma uppdelning i svenskar och invandrare - nu som då. Bert Karlsson spelar, med sina vulgära pajaskonster, en roll som inte är olik medeltidens hovnarr. Men medan narren även fyllde funktionen av säkerhetsventil, den som fick uttrycka osägbara sanningar, påminner Bert Karlsson snarare om huvud-figuren i Pär Lagerkvists roman Dvärgen. Den 26 tum långa dvärgen låtsas visserligen spela narrens spel, men är samtidigt ytterst medveten om sin roll. Cyniskt beräknande syftar alla hans synbart lustiga upptåg mot samma mål: att öka sin egen makt. Om Pär Lagerkvist hade levt idag hade han kunnat byta ut sin dvärg mot skivbolagsdirektören och det italienska hovet mot medierna - och vips hade vi haft en lysande samtidsskildring. Dagens medier behöver narren - för att öka upplagorna, på samma sätt som narren behöver tidningarnas rubriker - för att sälja sina skivor. Här någonstans går många medier vilse när de inte tar narren på allvar. Dagens Bert Karlsson har makt, inte minst genom sin medieexponering, en makt som han inte heller tvekar att försöka utnyttja. Och det handlar inte enbart om schlagervärlden. För två veckor sedan uttalade sig Bert Karlsson politiskt för första gången sedan tiden i Ny demokrati. Med illa dold skadeglädje hyllade han, i en stort uppslagen artikel på Expressens debattsida, folkpartiets omdiskuterade stöd för övergångsregler. Bert Karlsson har visat att han inte nöjer sig med rollen som skivbolagsdirektör. Därmed måste han bemötas med samma journalistiska integri- tet som alla andra makthavare. Även narren måste granskas!