UTDRAG. Han drar pappret ur skrivmaskinen, lägger det högst upp. Tre sidor har det blivit, det är långt för en artikel, men han hade inte kunnat göra texten kortare.
Den handlar om att vara jude i Sverige, om att vara nyinvandrad jude.
Han viker ihop de tre pappersarken snyggt och lägger in dem i ett kuvert. Sedan går han ut i vårsolen.
Göteborgs-Posten är stadens största och finaste dagstidning. Redaktionen ligger på Polhemsplatsen, i ett stort gult tegelhus. Ingen vacker byggnad, nästan öststatsliknande i sin bristande charm. Men sådana detaljer noterar inte Jasio denna dag. Han är alldeles för nervös och uppvarvad. Det är svårt att gå in till en presumtiv arbetsgivare oombedd. Det är särskilt svårt när man varken har de efterfrågade meriterna eller kvalifikationerna. Då måste man drivas av något annat. Såsom ett oeftergivligt behov.
Han har aldrig publicerat sig. Inte på polska. Definitivt inte på svenska. Det är hans tredje vår som flykting i Sverige. Kulturredaktionen ligger på sjätte våningen, i en lång korridor. Halvvägs ner i korridoren ser han en dörr på glänt. Han går fram, kikar in.
En kvinna sitter vid ett skrivbord, talar i telefon.
Han väntar, står kvar utanför, tills han hör att rösten tystnat.
Då knackar han försiktigt på den öppna dörren.
Hon tittar upp.
”Ursäkta”, säger han, ”jag undrar ...” Och plötsligt saknar han orden.
”Jag undrar”, säger han igen, och sträcker fram kuvertet. ”Kan denna artikel vara intressant?”
Hon ser underligt på honom.
Han biter sig i läppen, är arg på sig själv. Det är typiskt, att han blir stum när han ska bevisa sin journalistiska förmåga på svenska språket.
”Har du en artikel vi har beställt?” frågar kvinnan.
”Inte beställt. Men kanske intressant för Göteborgs-Posten.”
”Vill du ge den till kulturredaktören?”
”Ja, tack.”
Trots den märkliga situationen tar kvinnan faktiskt kuvertet ur hans hand, och hon reser sig och går iväg med det.
”Ska jag vänta?” frågar han.
”Ja, sätt dig på stolen där”, säger hon innan hon försvinner ut genom dörren.
Detta är något han gillar med Sverige. Man säger ”du” till alla, till och med till sina lärare. Inte ”fru professorskan” och ”herr redaktören”, som i Polen. Och så är allt ganska informellt.
Sverige är speciellt. Han gillar det.
Kvinnan är borta i tio minuter. När hon kommer tillbaka har hon inte kuvertet med sig.
Hon sätter sig vid skrivbordet.
”Bernt vill gärna tala med den där Jackie Jakubowski. Säg till henne att hon kan komma hit till redaktionen.”
”Men ... men ... det är ... jag ...”, stammar Jasio fram.
”Är det du? Jackie?”
”Ja.”
”Är det du som har skrivit artikeln?”
”Ja.”
Kvinnan ser skeptiskt på honom. Som om hon inte tror att detta talträngda fån kan ha skrivit en tre sidor lång artikel på svenska.
Och sedan säger hon:
”Bernt tyckte den var jättebra.”
***
Han blundar när han lämnar byggnaden. Han blundar när han står på trottoaren. Han blundar, medan ljuden från gatan, och ljuden från trottoaren omsveper honom. Han står alldeles stilla.
Han kommer att klara sig. Han vet det nu.
Han kommer inte att gå sönder.
Han har tagit sig hit, alldeles själv.
Han kommer att klara sig.
Och nu är det till slut dags.
Av Lena Einhorn
Lena Einhorn är författare och filmare. Hon var tidigare verksam som virolog.
FOTNOT. Texten är ett utdrag ur Lena Einhorns bok ”En låda apelsiner”, utgiven på Norstedts förlag 2023.