Berlinbiennalen 2012

Från första andetaget. Joanna Rajkowska skildrar i en realistisk film hur hon födde sin dotter i Berlin.

Ingen samtida konstutställning har haft lika politiskt revolutionära ambitioner. Nils Forsberg lyssnar till socialkritikens sista skrik på den sjunde Berlinbiennalen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Joanna Rajkowska ville att dottern skulle få födas i Berlin. Rajkowska bor annars i Warszawa och London, men barnet skulle få dra sina första andetag, få sina första sinnesintryck, i Berlin. Den liberala, radikala, alternativa staden som är så präglad av historia att den är maniskt upptagen av nuet.

I en film som är lite för realistisk får man följa konstnären och sedermera också hennes dotter månaderna runt förlossningen. Till slut kryper lilla Rosa där, på en filt i en park i den tyska huvudstaden. I eftertexterna får man sedan veta att hon lite senare diagnostiseras med cancer i ögonen.

När man blickar tillbaka på den här sjunde upplagan av Berlinbiennalen kommer det att talas om politik och aktivism. Hur curatorn och konstnären Artur Zmijewski tidigt gick ut och sa att här ska det inte ställas några frågor. Här ska det ges svar.

Det kommer att talas om hur olika occupy-rörelser fick hela nedervåningen på konsthallen Kunst-Werke på Auguststrasse för att slå upp tält och sprida sitt budskap. Det kommer att refereras till presskonferensen där alla satt i ring och representanter för nämnda rörelser uppmanade medierna att agera och propagera för en bättre värld och inte bara acceptera det kapitalistiska systemet. Och den ryska aktivistgruppen Voina, som är medcuratorer men bara ägnar sig åt protester hemma i Sankt Petersburg och Moskva.

Så här långt i revolutionär riktning har ingen samtida konstutställning gått hittills i sina politiska ambitioner. Samtidigt kommer jag inte undan tanken att den är något av socialkritikens sista ryck. Eller skrik.

Konstsammanhanget gör i princip vad som helst till konst. En husockupation kan bli ett performance om den äger rum inom ramen för ett konstprojekt. Det är det som är den institutionella konstteorin - konst är vad konstvärldens medlemmar bestämmer sig för är konst.





Foto: Foto: Konstnär Arthur Zmijewskis

Baksidan av den är att detta att det blir konst också desarmerar det politiska i viss mån. Det blir "bara" konst. Dessutom skänker dessa radikalare projekt en aura av radikalitet åt konstvärlden i stort. Ytterst bidrar varje aktion i någon källare i Berlin till att Jeff Koons kan bli ännu rikare.

Det är den här rävsaxen Zmijewski och hans team försöker komma ur.

En del av biennalen består av kongresser och seminarier, som Jonas Staals New World Summit för terrorstämplade organisationer, eller Nadja Prlja som ska bygga en mur på Friedrichstrasse nedåt Kreuzberg till, där den förvandlas från borgerligt shoppingstråk till förfallet betongbostadsområde.

Annat är politisk konst som vi lärt känna den. Men de blonderade ukrainska aktivisterna i Femen är roliga genom att gå på tvärs mot alla förväntningar och agera topless. Bland det som fastnar genom att i stället vara lågmält finns Lukasz Surowiecs Berlin-Birkenau där konstnären flyttat björkar från koncentrationslägrens jord och planterat dem i den tyska huvudstaden. Det är Blut und Boden som hopp och försoningsgest.


Politik och historia. Men mest av allt och lite paradoxalt är det här den mest romantiska utställning jag sett. Allt patos, alla dessa manifest, all denna tro på att här och nu ska äntligen något ske, något nytt växa fram, något nytt och bättre födas. Från en ny världsordning till en liten flicka som får börja livet med att andas berlinerluft.

Och det är den romantiken som gör den här biennalen uthärdlig.

Konst

BERLINBIENNALEN 2012 | Kunst-Werke m fl platser, Berlin | Till och med 1 juli