Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Berättelserna om fotboll skapar minnen för livet

Ett brasilianskt fan under VM-finalen mot Italien, 1994. Foto: AI PROJECT / ACTION IMAGES BILDBYRÅN
Dan Hallemar. Foto: OLLE SPORRONG

Hur vi ser på fotboll påverkas av tv-producenternas växande kärlek till upphettad dramatik.

Dan Hallemar önskar sig ett VM där de egna känslorna får chansen att blomma ut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FOTBOLLS-VM. Verkligheten är så blek vid en jämförelse. Har man varit i en parallell värld är det svårt att komma tillbaka. Sådan är fotbollens värld för oss som älskar att vara i den. Det kan vara fyra dagar på en fotbollscup i Skövde med arton femtonåringar, ett klassrumsgolv fullt av förväntningar. Eller ett VM i fotboll, en halv sommar av drömmar och undanflykter.

Efteråt blir det svårt att återvända, till vardagen, måndagen, motorvägen. Det är då berättelserna behövs. Vad var det som hände?

Jag sitter och ser de VM-krönikor som ligger på SVT Play, från 1978 – det första jag minns – till det senaste, 2014. De där krönikorna kom alltid på vintern, avståndet till sommaren kändes oändligt. Att sätta sig ner och se dem var att sjunka ner i en soffa – mörkret utanför fönstret – och återvända in i den parallella världen. 

Minnesbilderna blixtrar. Man minns märkliga detaljer: En argentinsk supporter i skägg och röd tröja, en omfamning mellan två fransmän – Stopyra rufsar ömsint om passningsläggaren Ayache – efter ett mål. Det är som livet, man styr inte alltid över de minnen som blir kvar. Berättelserna styr, fotografierna och filmsnuttarna.

VM 94 – vårt Bergmankomplex

Fotbolls-VM 94 är och förblir svensk fotbolls Bergmankomplex. En ständig referenspunkt. Krönikan 1994 använde en helt ny typ av berättande, bombastisk filmmusik, uppbruten tidslinje, klippbilder som vilade på ansikten, röster från djupintervjuade tvivlande spelare och handlingskraftiga ledare.

Den letade upp känslorna och bildsatte dem. Johan Orrenius skriver i en text i tidningen Offsides stora VM-nummer att han ”hade för vana att klicka igång den efter helgernas krogrundor” och att ”varje fotbollsintresserad svensk i min ålder tycktes kunna krönika utantill”.

Henke Larsson och Tomas Brolin – två hjältar från 1994. Foto: © BILDBYRÅN

Tillbaka in i den parallella världen.

Ser man sig igenom VM-krönikorna från 1978 till 2014 kan man konstatera att en torr, folkhemsk ton, några lite småtrista pappor i potenta skinnsoffor i studion som berättar vad som hände – kronologiskt och självklart – övergår till ett tilltal som framför allt vill få dig att känna och häpna.

Jag minns att jag länge inte tyckte om den där krönikan från 1994. Den dramatiserade och tog fotbollen bort från spelet på planen. Det var en ny tid, jag kanske var ett gammalt barn. VM-krönikan 1998 fortsatte i samma anda: Brasilianarnas fina finter och dragningar in-zoomade i slow motion ackompanjerade av Ricky Martins ”La vida es pura pasión”. Känslorna skulle förmedlas, passionen trummas in.

Zinedine Zidanes skalle

När jag ser om krönikan från 1982 kan jag inte se avsnittet med VM-semifinalen där Frankrike förlorar mot Västtyskland på straffar. Det är för smärtsam fortfarande, det elvaåriga barnets förtvivlan i den solvarma mjuka soffan den sommaren. Jag vet också att den kommer att visas rakt på med bara Ingvar Oldsbergs och Ove Kindvalls kommentarer. Jag skulle lämnas ensam med minnena. Ingen har gjort en berättelse om den, så som man gör med en liknande smärtpunkt: Zinedine Zidanes skalle i bröstet på Marco Materazzi i VM-finalen 2006.

Hela krönikan från 2006 börjar med den sekvensen och Zidanes ursäktande ord, till Mogwais "Wake up and go beserk" från den magiska fotbollsfilmen ”Zidane – a 21st century portrait”, en film där musik och fotboll formar en hypnotiserande enhet, i ett porträtt av en spelare i monotont och rentav lite tråkigt arbete.

Zinedine Zidane skallar Marco Materazzi, 2006. Foto: LUZZANI / STELLA PICTURES LIVERANI

I VM-krönikorna har musikläggningen vid det här laget till stora delar blivit en dramatisk kliché. Den delar detta öde med en hel del av berättandet inom fotbollen. Med våra förväntningar ber vi om att dras tillbaka in i känslan. Det förstärkta dramat vinner över det lågmälda – kanske till och med analytiskt svala – iakttagandet. Stora ord blir en bekräftelse på att det vi kände var sant och rimligt.

Jag suger i mig allt – jag vill ha mer. Jag vill bort från den annalkande vardagen. När Viasat-studion drar i gång sina matcher är det till dramatisk musik. Så mycket nu som har samma tonläge som spelreklamens retorik om liv och död eller som klippningen och musikläggningen i valfritt avsnitt av "Mästarnas mästare".

Varje fotbollsmatch är ett universum

Tystnad och tomhet är förlustens kärna. Det ersätter så småningom ilskan mot den som tog drömmen ifrån en – åh, som jag hatade Västtyskland och deras målvakt Toni Schumacher 1982 och i åratal efter det – och är ett resultat av hoppet, alltings förväntan, tanken på hur allt ska bli. I detta lilla universum som är en fotbollsmatch, ryms allt detta. Det är därför man vill dit och det är därför man aldrig vill dit igen. Sen börjar det om, och man hoppas igen.

Jag förstår lockelsen att förstärka det dramat och servera det till oss. Men är det vad jag behöver? Är det ens vad jag vill ha? 

Om jag får önska en sak av de som ska gestalta sommarens VM för oss som ser på är det att inte skruva upp soundtracket för högt. Att hålla i tyglarna. Låt mina känslor ackompanjeras av ett snabbt skrivmaskinsknatter men från en tydlig och saklig betraktare som får mig att se det komplexa spelet och möjligen på det sättet förstå vem jag – den känslosamme åskådaren – är i allt detta. 

Lite mer av vinterns skarpa kyla i sommarens varma soffa.

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten "Staden".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!