Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Berättelsen kan börja

HELLRE LEKTANT ÄN SAGOTANT. Pernilla Stalfelt sätter igång berättandet.
Foto: Karin Alfredsson

Martina Montelius kämpar med en bökig bilderbok men får en uppenbarelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BILDERBOK

Pernilla Stalfelt

En bok om att berätta

Rabén & Sjögren

Ålder 3+

Det ska fan försöka läsa Pernilla Stalfelts nya bok för barnen. De börjar ju bara hitta på själva! Det raka upplägget med exempel, “Man kan berätta om en....", “Man kan vara ledsen, eller arg, eller..." inspirerar den unga läsaren eller lyssnaren att komma med oräkneliga egna exempel, och bygga vidare på dem. Snart har barnet skrivit och ritat sin egen saga.

Därför tror jag att "En bok om att berätta" är den bästa bok som ges ut för barn i år. Stalfelts tidigare böcker har väckt tankar och känslor hos barnen, om bajs, kärlek, döden och mycket annat. Hon är en berättare som lämnar över facklan till mottagaren. En praktik som annars tycks sätta skräck i stora delar av barnkulturens bitvis hysteriska landskap. Tv-apparater över hela landet gastar gällt och överpedagogiskt, med ansträngda stämband, om att man ska ha hjälm, vara snäll, göra tokiga bus med föräldrarna. Kanske sätta upp en snubbeltråd, hi hi! Men kom ihåg att ingen får göra illa sig. Och sedan blir det tecknad film.


För min inre syn ser jag barnen som suttit i en studio och dubbat den tecknade filmen. Kämpat med replikerna: “DET ÄR ROLIGT HÄR, ELLER HUR, TWILIGHT?" Den skära ponnyn skuttar över tv-skärmen, farligt nära sin första hjärtinfarkt, tycks det mig. Efter ponnyfilmen berättar en välsminkad popstjärna om sina favoritdjur.

En gång per termin får barnen kanske gå på teater. Då gäller det att ha tur. Det är en djungel där ute. Bak varannan lyktstolpe står en deppig och felregisserad skådespelare och ler så att ansiktet krampar, med benen märkligt sträckta och stjärten utfälld, i en misslyckad imitation av en femåring, eller femåringens nallebjörn. “Schhhh! Vi är på teater!", förmanar läraren. Sedan blir det fruktstund i foajén.

Storheten i Pernilla Stalfelts arbete är att hon aldrig låtsas att hon vet mer än sina läsare. Hon är ingen märkvärdig tant som man ska samlas kring och andäktigt lyssna till, för att få världen förklarad för sig. Snarare verkar hennes böcker hoppas att någon ska vilja vara med dem och leka. Grubbla, förfasas och skratta tillsammans - och det är bara början.

Utanför pärmarna finns den riktiga döden, den riktiga kärleken, de egna berättelserna. Det är ditåt Stalfelts böcker alltid pekar. De uppmanar barnen att erövra sina egna liv och tankar - med humor. De bitvis fantastiskt roliga teckningarna hjälper till att avväpna det som är svårt eller främmande. Ofta handlar det om djur, tjocka farbröder, blommor med ansikten. Lekfullheten smittar och rycker i oss, vi vill vara med.

"En bok om att berätta" är kanske Pernilla Stalfelts enklaste och bästa bok. Med små medel vecklar den ut läsarnas pinfärska hjärnvindlingar och gör dem till skådeplats för trädgårdsparties, familjefejder, störtdykningar eller översvämningar. Den är ett bungyjumpsnöre och en gottepåse, och när barnen inte är hemma läser jag den själv.