Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Berättarlekar i det cykliska språkrummet

<p>SOLFJÄDERLIK. Kristian Lundberg låter en rad alternativa jag dyka upp i sin lek med sanningen i "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du".</p>Foto: Caroline Andersson

Det är mycket som känns bekant när Kristian Lundberg skriver om att skriva.

Hanna Nordenhök läser en poetikbok som är som bäst när författaren låter bli att undervisa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ

KRISTIAN LUNDBERG
Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du
Ellerströms, 224 s.

Det finns onekligen ett slags tårta-på-tårta-effekt i det att Kristian Lundberg nu utkommer med en ny poetikbok. Allt han skrivit (med karaktäristiskt manisk produktionstakt, i närmare 30 böcker sedan debuten 1991) skulle ju, möjligen undantaget deckarna, på sätt och vis kunna kallas poetik. Så varför behövs det ytterligare en bok för att skildra skrivandets och diktens mångbottnade väg?

Jo, kanske just för att det slingrande väsen av vatten som blir Lundbergs definition av poetiken, den karta av floder och hav där allt på en gång är dömt att upplösas, förvandlas och komma tillbaka på nytt, så intill förväxling liknar livet självt - oslutet, oavslutat, omöjligt - och därför måste det skrivas igen och igen.

Mytologiskt och mänskligt

Kanske också helt enkelt för att det går att göra inom ramen för det cykliska språkrum Lundberg har skrivit fram som sitt eget, sömlöst oscillerande mellan det mytologiska, evigt mänskliga och det samtida, det partikulära. I Lundbergs händer blir det teologiska rastret levande och relevant, fullkomligt logiskt innanför sitt eget diktiska system av förtätningar och upprepningar.

Det är mycket som är bekant i "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du", till formen en sorts flytande traktat i 113 punkter, där några texter är långa, radbrutna och vindlande, andra korta som ett ögonblick. Här finns ett antal adresser, företrädesvis i östra Malmö, här finns några återkommande figurer (handen, sängen, Kristus), här finns de särskilda ljusen genom staden och platserna. Och den särskilda smärtan, svart och gyttjelik, som när som helst kan vändas över i en lycka lätt som kolsyra. Allt detta här dialogiskt brutet genom år av läsning av författare som Gunnar Ekelöf, Søren Ulrik Thomsen eller Marguerite Duras.

Punkigt 80-tal

Här finns också ett begär att berätta vad som verkligen hände, ett biografistiskt eller autofiktivt begär, som också flitigt tematiseras i texterna, vecklas ut i metaplan efter metaplan. På så sätt kan ett punkigt 80-tal i Malmö framträda, med svartkrogar och misslyckade diktuppläsningar, och gestalter som Clemens Altgård, Håkan Sandell och Lukas Moodysson (Lundbergs poetkompisar i Malmöligan).

Men också en mor som likställde läsande med galenskap, och en far som tvingas svara på gamjournalisters frågor om den omsusade och (i alla fall förment) självbiografiska romanen "Yarden".

Det pågår en förrädisk och njutningslysten lek i detta spår - är det till exempel sant att "Yarden" refuserades otaliga gånger, och är citaten ur refuseringsbreven från icke namngivna förläggare sanna? Lundbergs förslag är att de är lika sanna som lögnaktiga just för att de står i dikten, bara där kan en solfjäder av alternativa Kristian Lundberg dyka upp och bete sig på alla möjliga slags vis.

Kristus i zinkkista

Jag tycker minst om Lundbergs poetologiska punkter då de magisterlikt undervisande tycks tala till en föreställd läsare på väg att fatta pennan, ett slags elev i skrivandet som ska uppmuntras och ingjutas hopp. Och mest då de tvärtom riktar sig till det slags orosmättade adressat man känner igen från hans dikter, hybridiskt och öppet flytande mellan många slags du:n.

En Kristus, en förlorad vän som återvände i en zinkkista, eller barnet som kom med ljuset och nykterheten. Eller bara till den främling som möter oss i spegeln varje morgon, lika gåtfull och undflyende som dikten själv.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.