Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Being Ludvig van Beethoven

Utantill med Maazel.
Foto: Jan-Olav Wedin

  Lars Sjöberg blir ett med kompositören.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I huvudet på John Malkovich som Spike Jonzes dårkomedi heter på svenska har originaltiteln Being John Malkovich. Det är skillnad mellan att bara avlägga visit i någons hjärna och att uppleva en genuin identifikation.

Det är flera gånger jag under Konserthusets Beethovencykel fått mig att känna mig being Beethoven. Som när Lorin Maazels dystra grepp på sorgmarschen i Eroicasymfonin tvingar på mig den stora outhärdligheten. När Christian Zacharias gör något så enkelt och självklart som att spela upp början på femte symfonin exakt som det står i Beethovens noter och inte på ett ungefär som hos nittio procent av världens dirigentkår. Och att vara Beethoven tre sjömil från land och aktersnurran vägrar starta som när Andrew Manze låter flöjten i sjuans första sats hålla oss på ett riktigt halster innan temat äntligen kommer loss. Beethoven finns alltid redo för att ge oss den resonans i känslorna vi behöver.


De djupaste minnena av nio symfoniers fyra kvällar gav mig ändå Lorin Maazels tolkningar av de båda sista symfonierna. Om inte orkestern kände sig fullständigt tillfreds under hans ledning så dolde man det effektivt. Först fick den soliga åttonde symfonin spänna från småleende via stilla fniss till rungande gapskratt. Inte för att jag tror att det alltid blir bättre om man som Maazel dirigerar utantill. Men jag är övertygad om att ett självförtroende av detta slag måste smitta av sig till musikerna. Jag såg med egna ögon att det var samma orkester som gjort ett något osäkert helhetsintryck under Zacharias och Manze, men det gick inte att höra.


Och i nr 9 hade jag unnat Beethoven att för en gångs skull få en bra kör - Eric Ericsons kammarkör med dess instrumentalt homogena klangkropp - och kvällens fyra solister med mogna operatränade röster. Jag undrar vilken konsertarrangör som skulle städsla tonåringar så som skedde 1824 när nian var ny.

Att se publiken i det helt utsålda Konserthuset i stående och högljudd ovation var också en upplyftande syn. Alla var vi Beethoven.

Musik

BEETHOVENCYKEL 2012 | Symfoni nr 8 och nr 9 med Lorin Maazel | Kungliga filharmonikerna, Stockholms konserthus