Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Begärssjukan

Prisbelönt. Lena Andersson är författare och kulturskribent. Tidigare i år mottog hon Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik. Foto: Cato Lein

I "Egenmäktigt förfarande" närmar sig Lena Andersson kärleken som vore den ett moralfilosofiskt problem.
Jens Liljestrand läser med stigande oro och kapitulerar inför författarens klart lysande briljans.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

Lena Andersson

"Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek"

Natur & Kultur, 205 s.

Anta att du investerar i något hyfsat stort och dyrt, låt säga en bostad. Du blir efter en tid missnöjd med ditt köp (mögel i badrummet, bråkiga grannar) och går tillbaka till säljaren och klagar. Du kan begära att få häva köpet och få igen dina pengar, eller åtminstone kräva ett skadestånd. I alla händelser är säljaren skyldig att föra en dialog med dig.

Och om inget annat hjälper kan du ju alltid ringa polisen.

 

Lena Anderssons nya roman, "Egenmäktigt förfarande", har sin titel hämtad från Brottsbalkens åttonde kapitel, som beskriver ett brott där det som stulits inte har behållits eller sålts vidare (typexemplet är att sno en cykel för att ta sig hem och sen slänga den i ett buskage). Brottet bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader; kanske skulle man kunna beskriva det som en slappare, mer nonchalant form av stöld.

Nutid, Stockholm, en kvinna i 30-årsåldern. Ester Nilsson är poet och kulturskribent, en sakligt resonerande yrkesintellektuell som det är svårt att inte tolka som en yngre version av författaren. Hon möter den några år äldre konstnären Hugo Rask och blir blixtförälskad. Efter några månader av restaurangbesök och djuplodande samtal (ett beteende som vanliga människor gärna refererar till som "dejta") har de samlag. Därefter blir hon systematiskt ignorerad av sin forne älskare (eller "dumpad") utan förklaring.

 

Härifrån är romanen egentligen en lång dialog mellan Ester och Hugo, där hon - förtvivlad, älskande - försöker förmå honom att ta ansvar för deras kortvariga sexuella relation, medan han rycker på axlarna åt hennes böner.

Det som gestaltas som sms, mejl och av undertext drypande repliker på pretentiösa kulturmingel, skulle lika gärna kunna vara dialogen i en parterapisoffa - eller en rättssal. Hur kan du behandla mig så här? Hur kan du inte ens vilja prata om att du behandlar mig så här? Hur kan du inte ens vilja prata om att du inte ens vill prata om...

Det är bitvis jobbig läsning, jag kisar mig genom delar av texten, just eftersom Lena Andersson är så skoningslös i sin skildring av Esters förnedring och maktlöshet. För kärleken - till skillnad från mitt husköpexempel - är ju ett område som inte är reglerat, varken juridiskt eller socialt. I Sverige har vi inte heller en skam- eller hederskultur som stigmatiserar den man som är sexuellt eller romantiskt vårdslös.

I kärlek är det därmed fritt fram, åtminstone för män, att svika, såra, leka med andras känslor, bete sig egoistiskt och orättvist och hjärtlöst. Den som investerar i kärlek riskerar djupa och kroniska själsliga skador, samtidigt som hon är helt utan rättigheter.

Jag läser igenom meningarna ovan och ser att de liknar den typ av klyschor jag som olyckligt kär tonåring skrev i min dagbok, men Lena Andersson närmar sig det uttjatade ämnet kliniskt och helt utan sentimentalitet.

 

Det gäller också personskildringen, och här finns bokens svaghet. Hugo Rask blir aldrig mer än projektion för Esters begär och framstår för läsaren mest som en odrägligt självgod föredetting. Vad som driver Ester - som i allt övrigt framställs som en kylig förnuftsmänniska - att falla pladask inför denna uppblåsta ballong av självöverskattning och dumvänsterfloskler, etableras aldrig särskilt väl av författaren.

Snarare än en roman om verkliga människor känns "Egenmäktigt förfarande" alltså som en intellektuell konstruktion, en moralfilosofisk krönika i skönlitterär form. Men det resonemang som förs är så intressant, Anderssons hantering av problematiken bitvis så briljant, att jag utan svårighet accepterar hennes premisser. Hon närmar sig i denna bok eviga frågor om kärlek och frihet med en språklig lätthet, en glimt av humor och distans mitt i svärtan, som ger framställningen en oerhörd lyster.

Framförallt visar hon att kärleken, trots det ständiga bruset av kändisskvaller, dejtingsajter och frågespalter, inte är det minsta banal. Den är på allvar, på liv och död. Och den skonar ingen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!