Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Befriande med konst som inte är så politisk

"Dead End", 2010.
Foto: Per-Erik Adamsson
"About a Girl", 2005
Foto: Johann Bergenholtz
Foto: MIRIAM PREIS

Louisiana har öppnat dörrarna till sommarens utställning med Mamma Andersson.

Sara Berg hittar en befriande opolitisk och vilsam oas i konstnärens motivvärld.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att just Karin Mamma Andersson skulle bli den första nu levande, svenska konstnären att få en soloutställning på Louisiana känns lika självklart som välförtjänt. Utöver att länge ha varit sanslöst framgångsrik både på hemmaplan och internationellt, ligger hon ovanligt rätt i tiden. Inte bara för att hon verkar inom det klassiska måleriet, en genre som fått ett uppsving på senare år, utan även för motivens skull. Återkommande teman är natur, andlighet och vardag – ämnen som blivit brännande aktuella i och med klimatkatastrof och pandemi.

Titelverket föreställer ett köksbord som någon har lämnat efter en måltid. Mot bakgrund av en rosarandig tapet står en gjutjärnspanna, två halvtomma flaskor och ett glas med rödvin, ett par kaffekoppar, en tom tallrik och ett saltpaket. Det skulle kunna vara en tisdag i ett helt vanligt hem.

Mamma Andersson i sin ateljé.
Foto: Mats Liliequist

Precis som många av Mamma Anderssons målningar är detta ett ögonblicksnedslag i verkligheten. Men det betyder inte att någonting är slumpartat; hon är en samlare av rang och använder allt från fotografier till böcker och musik, teckningar, japanska träsnitt och ryska ikoner som inspiration. Detaljer handplockas, skakas om och hamnar på nya platser.

En liten del av detta material ligger i en glasmonter halvvägs in i utställningen och fungerar som en nyckel till den konstnärliga arbetsprocessen. Bredvid montern hänger självporträttet ”Jag”, ett skelett sittande i fosterställning lutad mot en vägg. Vi ska ju alla dö.

"Hasch Hisch", 2020.
Foto: Per-Erik Adamsson

Målningen är typisk för Mamma Anderssons underfundiga blandning av humor och mörker, som märks tydligast i de senare verken. I ett av rummen – det första eller sista, beroende på vilken entrédörr man väljer – visas tio nya målningar. Här finns bland annat ”Hasch hisch”, en hög med trasiga porslinsansikten, inspirerad av ett knarktillslag, och ”Old hat”, som föreställer ett mycket gammalt träd med en hålighet som liknar ”en jättefitta”, för att låna konstnärens egna ord. Just den målningen valde Karl Ove Knausgård som utgångspunkt för sin essä i den påkostade utställningskatalogen.

Detta är ingen politisk konst och det är befriande.

Själv fastnar jag framför allt för de stillsamma men ofta stökiga interiörerna. Många bygger på arkivbilder från brottsplatser från 1970-talet, men känns inte daterade. Jag uppskattar också omsorgen om materialet, där träpannåernas ådring gärna får lysa igenom färgen, samt upphöjandet av konstens estetiska egenvärde.

Detta är ingen politisk konst och det är befriande. När allting handlar om positionering och åsikter, är Mamma Anderssons motivvärld en vilsam oas. Den är däremot aldrig platt eller innehållslös; det finns ett myller av kulturella referenser i varje verk. Om man hittar dem eller inte spelar mindre roll, detta är konst som är lika omedelbar som eftertänksam.


KONST

Mamma Andersson

Humdrum days

Louisiana, Humlebæk

till 10/10


Sara Berg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på Expressens mediepodd ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=85450&country_iso=se

PAPARAZZI. Dominika Peczynski gästar Expressen mediepodd och pratar om Stoppa Pressarna, Bolibompadrakens ”knarkiga fnitter” och TV4:s censur av megahiten.