Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Bebisens leklåda ett veritabelt skräckrejs

Babygym.
Kub.
Ekologisk bitring.
Skumplastbok.

I ungkulturens sommarserie om moderna leksaker plockar Hanna Höglund bland eko-reko babyleksaker, tuggbara skumplastböcker och normalgiftiga mjukdjur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I ett senkapitalistiskt samhälle som shoppar och självförbrukar sig i stadig takt mot avgrundens rand är varje barn och föräldraskap ett varumärke i vardande.

Och kanske ännu mera så när det handlar om bebisars leksaker. Att välja leksak till de minsta är nämligen, till skillnad från leksaker till äldre barn, speciellt på det sättet att valet säger så mycket mer om hur föräldern vill se sig själv och sin bebis än om vad barnet tycker och tänker om saken. För vem vet vad så små själva vill ha? Därför väljer vi vuxna åt dem.

Vill du att ditt barn ska vara eko-reko och giftfritt? Köp det här ekologiska snuttedjuret! Eller en till sin pedagogiska eller kroppsliga potential fullt tillfredsställd bebis? Då måste du ha den här utvecklande "aktivitetsdiamanten" eller babygymmet!


Och då har vi inte ens snackat om musikbebisen med tillhörande prylar, den genusneutrala bebisen, den hemsnickrade bebisen, den konstnärliga bebisen, den snygga designbebisen med leksaker som platsar i ett inredningsmagasin - eller den helt naturliga bebisen, utan köpta lek-accessoarer men med (möjligen) extremt utvecklad känsla för omkringliggande miljö.

Sedan jag blev mamma i vintras har en ny värld öppnat sig av möjliga och omöjliga leksaksinköp som alla antyder att de är det bästa för min son, bara jag har en plånbok som räcker till.


För i likhet med många andra föräldrar med låginkomstbakgrund försöker jag cementera min genom äktenskapet nya tillhörighet i den ekonomiska medelklassen med duktighet och rätt grejer. När som helst tänker jag att jag kommer göra den där klassresan neråt igen, därifrån jag en gång kom. Och det skrämmer skiten ur mig.

Hela tiden finns den där vetskapen om att det är så lätt att trilla nerför samhällsstegen och att det kan gå blixtsnabbt - en sjukskrivning här, en uppsägning där. Eller om man blir ensam. Så nu vill jag att min son ska få det så bra som möjligt så länge jag kan ge honom det.

Men han själv är än så länge klassblind i sitt bebisskap och då är sakers symbolik sekundär.


Vad han och andra småttingar själva tycker om för saker? Vårdpersonalen på 1177.se hävdar att bebisar vill titta på rörliga föremål i svartvitt och med tydliga kontraster. Den kvinnliga, muntligt nedärvda barnkunskapen i släkten säger å andra sidan att saker med ansikten är roligast för barnet. Medan den amerikanska handboken "The baby owner's manual" av Louis och Joe Borgenicht säger att till exempel leksaksspeglar är viktigt för att barnet ska utveckla "self-awareness".

Men snarare sätter man väl något som verkar hyfsat rimligt i händerna på bebben och hoppas att det blir bra. Och gör med varje val samtidigt också ett bortval, begränsar världen en smula för det nya, vidöppna sinnet. "Du får leka med den här, men inte den här."

Jag tänker på den superstimulerande Mozart-kub som finns att köpa på nätet där bebisen själv kan instrumentera musik med hjälp av olika förinspelade ljud. Och alla dessa tuggbara skumplastböcker som ska gynna bebisens läslust(!). Och inte för att jag vill att min son ska bli en Kaspar Hauser, men är det verkligen rimligt? När i livet ska det egentligen få handla om rena behov och prestationsfri lust om inte när man är bebis?


Och ändå sitter jag uppe sent på natten medan jag matar min son och googlar efter den perfekta, plastfria bitringen i miljövänligt trä som jag anar ska finnas där ute. Jag är Kapten Ahab och bitringen min Moby Dick, efter att ha läst tidningsartikel på artikel om plastbantning och vikten av en ftalatfri tillvaro. Ut kablas bilden av leksaken som potentiellt hot och dödsfälla. Jag vill inte dras med i ännu ett skräckrejs men gör det ändå. Som god medelklassmamma vet man ju dessutom att ens barn kommer slita oerhört på miljön under sin barndom genom alla dessa inköpta attiraljer och växande blöjberg det lämnar efter sig. Skammen!

Bitringar i ekologiskt naturgummi hittar man lätt online, men det räcker inte eftersom jag lärt mig att naturgummi kan leda till latexallergi. Plast kommer förstås inte på tal, nej här snackar vi perfektionism ända in i föräldrautmattningskaklet.

Till slut finner jag den heliga graalen, en tysk bitring med små kulor kolorerade med växtfärg som visar sig vara så naturliga att de inte ens fäster på produkten.


Men vad gör det, gifthotet är för stunden avvärjt, min sons mun och kropp en tillfälligt fredad plats. Världsmiljön möjligen räddad en minimal smula.

Så … vad tycker han själv om sin tyska bitring?

Jo, han har tuggat på den några gånger. Men han ägnar sig lika gärna åt en fläckig torktrasa från Ica. Jag köpte en exklusiv eko-gosegris åt honom i London innan han föddes. Han snuttar lika gärna på ett normalgiftigt, billigt Ikeadjur. Den smakfullt retro bebiskonst som jag själv gillar och har satt upp vid skötbordet utkonkurrerades direkt av en bild på en vädurskanin med hängiga öron utklippt från en begagnad Allers. Och så fortsätter det.

Men - det mest chockerande av allt - ibland vill han inte leka med någonting alls. Inte ha något speciellt.

Visst måste också det vara en rättighet. Och ett behov jag som förälder är skyldig att lyssna till.