Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Beatrice Ask är den snäsiga ministern

Beatrice Ask ser inga problem med lagen.Foto: Suvad Mrkonjic
Foto: Suvad Mrkonjic

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Två saker blandas hela tiden ihop - det sker redan i förarbetena till barnporrlagen och det har fortsatt i debatten kring mangamålet. Dels omsorgen om barnen, dels den moralistiska uppfattningen att en viss sorts teckningar är anstötliga och inte borde finnas.

Antingen tycker man att övergrepp på barn är ett fruktansvärt brott, och då är det logiskt att även vilja kriminalisera fotograferad barnporr, eftersom sådana fotografier förutsätter att ett övergrepp begås.

Eller så är man emot bilder av det här slaget för att de är osedliga i sig, även i de fall när de har tecknats ur fantasin - och då spelar barnen ingen roll.


Båda ståndpunkterna är möjliga, men det går inte att använda den förra som ett förstärkande argument för den senare. Oförmågan att tänka klart kring det här har lett till den lagstiftning vi dras med.

Varför är de som vill barnens bästa så angelägna att kriminalisera teckningar?

Ett exempel som fastnat i mitt minne: när Publicistklubben i Stockholm debatterade mangamålet (14/3 2011) sade Rädda Barnens psykolog Olof Risberg att det fanns en risk att toleransen för övergrepp skulle öka om den här sortens teckningar blev tillåtna. Såvitt jag vet är få brott lika avskydda som sexuella övergrepp på barn.


Om Risberg i sin roll som opinionsbildare för Rädda Barnen påstår att mangaserier håller på att göra svenskarna mer tolerant inställda till folk som förgriper sig på barn skulle jag vilja se några belägg.

Kan han visa en undersökning som stöder hans påstående eller sade han det bara för att det kändes bra?

Vad gör vi nu med en lag som i praktiken har underkänts av högsta domstolen? Nils Funcke menar att den nuvarande lagen är ohållbar (Expressen 21/6), men den lag han önskar sig ska fortfarande kriminalisera teckningar om de bygger på verkliga övergrepp. Hur övertygar man en domstol om att en teckning inte bygger på ett övergrepp?


Det grundläggande felet med mangamålet är att vi har en lag som jämställer tecknade fantasier med fotograferade övergrepp på barn, en lag som vi - i olika utföranden - har haft sedan 1980. När tingsrätten och hovrätten fällde Simon Lundström gjorde de bara sitt jobb och dömde som lagen är skriven, även om man kan kritisera dem för en överdrivet snäv tolkning av lagtexten. Justitieminister Beatrice Ask har antytt att någon översyn av lagen inte är aktuell.

Hennes lilla snäsighet inför den frågan hör till det ohederligaste av allt som sagts runt mangamålet.

Porrlagstiftningen är nämligen ett område som våra politiker inte har kunnat hålla fingrarna borta från. De senaste 40 åren har lagen ändrats och justerats ett flertal gånger.


Så fort de uppfattar att den allmänna opinionen har svängt - från moralism till sexuell frigörelse i slutet av 1960-talet, från sexualliberalism till pedofilskräck på 1980-talet - har politikerna sprungit efter, tillsatt utredningar och skrivit om lagen.

Därför finns det inget som säger att lagen inte skulle kunna ändras ännu en gång, om en tillräckligt stor opinion får justitieministern att inse att det är nödvändigt. Det är förmodligen opinionens storlek och röststyrka snarare än dess goda argument som kommer att ha störst effekt.

I motsats till tidigare instanser hanterade högsta domstolens ledamöter mangamålet som ett yttrandefrihetsmål, vilket visar att de förstod hur mycket som stod på spel.

Om Beatrice Ask inte förstår detta är det dags för en ny justitieminister.


Håkan Lindgren