Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Bättre än så här blir det inte i gympasalen"

"Är vi inte ständigt exponerade för varandra i livets gympasal? Är det inte alltid några som klättrar högre, hjular sämre eller tacklar lite för hårt?" Foto: José Figueroa / RIKSTEATERN
"Det som också är sig likt i skolan, och som programledaren Kalle Zackari sätter ord på i SVT:s dokusåpa "Gympaläraren" är att det fortfarande inte finns tid att fokusera på de elever som inte vill vara med. Man släpper dem." Foto: SVT
"I tv-seriens åttondeklass skolkar en tredjedel av eleverna från gympan, och flera av dem är bra på att formulera sig kring varför. Samtidigt är de nästan plågsamt medvetna om att de behöver röra sig." Foto: SVT

En tredjedel av åttondeklassarna i SVT:s serie "Gympaläraren" skolkar från gympan.

Gunilla Brodrej ser en pjäs som delvis förklarar varför.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Skolföreställning

PLINT

Av Kristian Hallberg

Idé och regi Maja Salomonsson

Riksteatern Turné

Ålder Mellanstadiet

Skolundervisningen är politikernas rut-dopade kök. Rotrusiga river de ut och ut och bygger nytt, nästan oavsett vad som redan funkar. Men vissa saker har verkligen inte förändrats ett dugg när det gäller gymnastiken. I alla fall inte rent fysiskt. Plintarna finns kvar. Ribbstolarna. Repen. De romerska ringarna.

Det som också är sig likt i skolan, och som programledaren Kalle Zackari sätter ord på i SVT:s dokusåpa "Gympaläraren" är att det fortfarande inte finns tid att fokusera på de elever som inte vill vara med. Man släpper dem.

I tv-seriens åttondeklass skolkar en tredjedel av eleverna från gympan, och flera av dem är bra på att formulera sig kring varför. Samtidigt är de nästan plågsamt medvetna om att de behöver röra sig. Och detta är kanske det allra viktigaste med den här dokusåpan, att tittarna får möjlighet att höra hur barn själva tänker och pratar om sin situation. Som en viktig påminnelse om att skoltiden handlar om väldigt mycket andra saker än att uppnå kunskapsmål.

Handlar lite om idrott

"Gympaläraren" handlar egentligen ganska lite om gymnastik, hälsa och idrott. När man har slutat tänka på att Kalle Zackari är samma sorts stockholmska storögda barnman som Erik Haag, och att han först när kameran rullar tycks inse att man måste ha pedagogisk utbildning för att kunna undervisa, märker man de djupt personliga lagren. Det räcker inte att gå och hämta skolkande elever och tvinga in dem i omklädningsrummen, eller att ordna ett litet privat utrymme för en blyg person att gymma på, det är mycket svårare än så.

I det senaste avsnittet kom Zakari fram till att undervisningen måste vara trygg, enkel och lätt för att barnen ska vilja röra på sig. Huvudsaken är inte att kunna hjula, en färdighet som bara några få besitter. Men hjulandet är fortfarande en vattendelare och dyker upp som en mätare på gymnastisk begåvning i Riksteaterns pjäs "Plint", som jag ser på en mellanstadieskola i Norsborg.

Interaktivt och kravlöst

Den turnerar runtom i landet med skolornas egna gymnastiksalar som spelplats. Publiken får tygband och hörlurar och delas in i tre grupper som hör till var sin skådespelare: En som gillar gympa, en som hatar gympa, och en som är förälskad. Josefine Larson Olin, Alfred Tobiasson och Francine Agbodjalou ger helt olika laddningar till rummet och spelar underbart trovärdigt och oförställt. Deras historier vävs samman på ett finurligt sätt och publikgrupperna flyttar ledigt och nyfiket runt till nya åskådarplatser fjärrstyrda av skådespelarena via hörlurarna. Vi behöver inte göra mer än det. Det är interaktivt på ett kravlöst sätt. Lite som skolgympan skulle behöva vara.

Svårt att hålla tillbaka tårarna

Maja Salomonsson som är projektets idégivare och Kristian Hallberg som har skrivit manus har valt en smått genialisk skolmiljö för denna pjäs. Här inne kan ingen gömma sig. Är vi inte ständigt exponerade för varandra i livets gympasal? Är det inte alltid några som klättrar högre, hjular sämre eller tacklar lite för hårt? Men det här är ingen moralkaka om att sluta skolka och hitta modet att sporta, eller ens en berättelse med idrottsmetaforer, utan helt enkelt en berättelse om att vara människa.

Och det är kanske den viktigaste poängen. Att alla är sammansatta människor, och aldrig bara ett skolbarn som ska lära sig saker.

Fler än skolbarn borde få se den här. Slutscenen är så häftig att jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag kände lust, jag ville vara med, jag rörde på mig lite och jag blev rörd.

Bättre än så kan det inte bli i en gympasal.

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!